Till slut så..

... tog sig fingerborgsblomman mamma. Visst heter den så, eller? Den växer på baksidan nu i slänten ner mot cykelbanan. Vi har både rosa, vita och cerisröda nu. Fint som bara den! Vet ingenting om denna blomma mer än att den är vacker. Spara mer frön mamma. Vill ha hela baksidan full.

Vad är sommaren..?

Men herregud vart tog sommaren vägen? Vad är det som händer?
Är det istiden som beslutat sig för att slå klorna i oss?

Det är 10 grader ute. Regnet fullkomligt öser ner, stan har svämmat över, vägar är avstängda och träden faller som plockepinn.

Grannarnas studsmattor har flugit över området. Häckar och syrener har krossats.

Det blåser så hårt att hela vår trädgård snart har blåst sönder till atomer. Vårt flätade pilträd är snart ett minne blått. Det har nästan helt blåst sönder. Knäckts av vindarna. Det lutar oroväckande och ser helt för jävligt ut. Det gör mig uppriktigt ledsen.

Jag var ut och skulle försöka stadga upp det. Liksom stabilisera det. Ett naivt försök att rädda det. Det slutade med att jag skar mig i handen och blev helt dränkt.

Nu sitter jag här och stirrar ut genom fönstret. På ovädret och den stundande katastrofen. När pilen helt flyger åt helvete.

Puckade kärringjävel...

Vet inte om det beror på att jag är lite låg just nu... men jag tror inte det. Jag går verkligen inte ihop med en av "fröknarna" på treåringens dagis. Jag måste verkligen behärska mig för att inte skrika rakt ut åt henne.

Den här kvinnan gör liksom som hon själv vill. Skiter fullständigt i att vi både försöker få lilltjejen torr och utan blöja på dagen och att hon dessutom inte längre ska sova på dagen eftersom hon lätt är uppe till midnatt, om hon sover på dagen. Nattningen tar tre timmar om hon så sover 10 minuter på dagen och vi hinner både läsa 15 böcker och bråka innan vi lyckas bryta ner henne i sängen.

Igår när jag hämtade lilltjejen så hade hon blöja på sig. Frågande tittade jag på kärringen som skruvade lite på sig och sa: Ja vi satte på henne blöja för hon vill inte gå på toaletten när hon är här. Hon kissade ner sig i regnbyxorna.

Idag när jag hämtade så hade hon sovit efter lunch. Samma kvinna igen som skruvade på sig: Jag tyckte hon verkade trött och hon var lite kinkig på förmiddagen idag.

Fattar hon inte att hon fuckar upp ungen när hon håller på så här? Att treåringen inte fattar vad sjutton det är som gäller. Blöja eller inte? Sova eller inte? Hemma har hon trosor, på dagis blöja uppenbarligen. Hemma sover hon inte, uppenbarligen gör hon så på dagis. Trots att vi sagt till om detta vid upprepade tillfällen.

Hon gör liksom som hon själv tycker. Jag tycker det är skit.

När hjärtat längtar ut...

Förstår inte hur folk får livet att gå ihop? Hur de får alla delar att passa ihop i en perfelt symetri med en harmonisk känsla som säger dem att livet är underbart, familjelivet skitkul och fasen så skoj det är med treåringar.

Är för sjuttioelfte gången det här året ensam med barn, hund, hus, mat, tvätt, nattning, hundpromenader, matlagning, handling och vattning av trädgård.

Jag är trött. Och ledsen. Känner mig lite lurad. Är det så här det ska vara nu? Resten av livet. Håller jag på att tappa bort mig själv i allt detta? Alla måsten? Allt som ska hinnas med.

Den ständiga ångesten över att sängarna inte är bäddade, att det faktiskt ligger dammråttor i hörnen. Besvikelsen över att jag inte hinner med, att jag inte orkar vara perfekt.

Min man är borta i jobbet. Som så många gånger förr. Han ringer från ett hotellrum och frågar hur det är. Jag svarar att jag försöker överleva medans treåringen skriker i falsett i bakgrunden.
Han går till sängs, sover hela natten ostört och äter sedan frukost på fint hotell i lugn och ro. Jag springer hela natten mellan min säng och dotterns eftersom hon drömmer mardrömmar. Hunden spyr på dörrmattan och regnet öser ner.

Jag har ingen tid för mig själv. Mitt liv måste planeras efter makens jobb. Vet inte hur många gånger jag tvingades boka om min tid till frisören innan jag äntligen kom iväg i torsdags. Fem gånger kanske.

Hatar att MITT liv ska påverkas i sådan stor utsträckning av makens jobb. Det är inte ens mitt EGET jävla jobb som ställer till det för mig. Det är någon annans snällhet, svårigheter att säga nej, att vilja visa framfötterna och önskan att klättra som gör att mitt liv mindre och mindre känns som mitt eget.

Kanske är jag självisk nu. Kanske ställer jag för höga krav. Men vad gör man när orken faktiskt har tagit slut och hjärtat har börjat längta ut?

Avsked...

In Our Darkest Hour

In My Deepest Despair

Will You Still Care?

Will You Be There?

In My Trials

And My Tripulations

Through Our Doubts

And Frustrations

In My Violence

In My Turbulence

Through My Fear

And My Confessions

In My Anguish

And My Pain

Through My Joy

And My Sorrow

In The Promise Of Another Tomorrow

I'll Never Let You Part

For You're Always In My Heart.

Spökar det..?!

Först trodde jag att det var inbillning. Sen trodde jag att jag var trött och lite disträ. Nu börjar jag tro att jag håller på att bli knäpp.

Jag tror det spökar här. Hemma hos oss. I vårt nya fina hus. Datorn slår på sig själv. Ibland mitt i natten. Och fast att ljudet är avslaget (i högtalarna) så kan jag höra när den slår på och windows startar upp. Har hänt flera gånger nu. Antingen mitt i natten eller när ingen ens är i närheten av den. Börjar bli läskigt nu faktiskt! :(

Jag vaknar mitt i natten av det där välkända ljudet av en dator som slår på och en hårddisk som börjar starta upp. Och jag VET att datorn var avslagen när jag gick och lade mig och jag VET att ljudet till högtalarna var avstängt.

Jag vill gärna ha en helt naturlig förklaring till detta. Så vänligen framför dessa nu. Innan jag skiter på mig.

Semester innan jag dör....

Jag är så trött. Förkylningen och värmen har sugit musten ur mig. Luften står still på jobbet och de flesta kollegerna har redan packat ihop, gått hem och ligger nu på stranden.

Som upplagt för att jag nästan ska sitta och somna bakom min gigantiska dataskärm. Förstår inte hur jag ska kunna kämpa mig igenom nästa vecka oxå. Batteriet blinkar ju rött redan nu.