Egentligen så ville jag klippa till honom...

Hade en incident på gatan igår. 6- åringen var ute och lekte med sin vapendragare Oliver. Mycket spring i benen och en viss inblandning av äldre barn som bor på samma gata, men i andra änden. Barn som vi vanligtvis inte ser så ofta. Men nu är det cykeltider och då sprids ungarna över området på ett helt annat sätt.

Hur som helst. Oliver vågade sig på lite kaxighet gentemot de äldre pojkarna. Ryktet säger att han skrek CP efter de äldre barnen som till slut lackade ur. Min 6- åring skrek också, utan att ha en aning om vad ordet CP betyder. Ett ord som användes flitigt när jag växte upp för än det ena, än det andra. Är dock helt övertygad om att min unge inte har en susning om att det i vissa sammanhang är ett taskigt ord och högst olämpligt.

Det slutade iallafall med att en av ungarna. En pojke på 8 år, kliver av sin cykel och går rakt fram till min uppspelta och helt oförstående kille och sparkar honom rakt över ryggen i höjd med revbenen. Två gånger. Han tappade andan för en stund och grät sen högljutt länge länge.

Först blev jag helt ställd. Sen blev jag vansinnig. Så inser jag att ungen som sparkat är ett av Guds lite extra speciella barn. Han är inte på något sätt mentalt skadad. Men något fel är det helt klart på honom för han kan fråga samma sak 10 gånger inom loppet av 10 minuter. Han är igenkänd på gatan och alla refererar till honom som "speciell och lite efter"...

Jag gick fram till honom och sa att jag inte tyckte att det var coolt av honom att sparkas. Speciellt inte någon som inte ens fyllt 6 år än. Jag förklarade att det de mindre pojkarna skrikit åt dem inte var snällt, men att de var äldre och sparkas- det gör man inte. Man säger till en vuxen. (samma pedagogik som på ungarnas dagis) Ungen tittade inte ens på mig.

Funderar på att prata med hans mamma som verkar ha noll koll på sina pojkar. Men vad ska jag säga? Din unge sparkade min lille kille rakt över ryggen för att han skrek CP efter honom och hans kompisar. Det låter inge vidare bra i mina öron. Vart har de ens hört ordet CP?

Möten...

Ikväll bokmöte med min co- pilot på bokprojektet. Låter nog lite märkvärdigare än vad det är. Vi ska brainstorma. Och titta på hennes skisser. Prata ihop oss liksom.

Känns lite märkligt. Som att det här borde vara mycket svårare. Krångligare och jobbigare att få idéerna på pränt. Men vi har ju inte kommit långt på vägen å andra sidan. En liten bok. Som måste skrivas om några gånger. För att uppnå perfektion. Fast hur vet man när den duger då?

Som journalist så vet jag ju att en text kan ändras en miljard gånger och ändå kommer det finnas någon som inte tycker att det är tillräckligt bra. Men en bok ska det bli. Även om det bara blir en bok som "publiceras" internt innom familjen.

Det är en tragedi som inte går att ta in riktigt...

Jag funderar på det här med Air France planet som av en hittills outgrundlig anledning störtade i havet utanför Brasiliens kust. Hur de nu har börjat hitta kroppar och personliga ägodelar flytandes i havet.

Jag vet inget om flygplan och ännu mindre om möjligheten att bärga ett sönderslaget flygplan och en massa kroppar som ligger på 4000 meters djup. Men jag hoppas verkligen att det här inte ska bli en travesti på Estonia. För allt kring Estonia sköttes så illa från en anhörigs perspektiv.

Jag blir så illa berörd när jag tänker på alla dessa människor som minst en eller flera anhöriga och som kanske aldrig får något svar på vad som hände. Och inte heller varför det hände. Det slår mig att man orimligt kommer hitta alla förolyckade. Att alla anhöriga inte kommer få hem en kropp att begrava och inte heller en förklaring som skänker någon tröst.

Kan inte för mitt liv föreställa mig den ångest som det måste innebära att inte få hem en dotter eller en fru och därmed inte få möjlighet att förlika sig med det som hänt. Inga svar. Bara tomhet.

Jag hoppas till Gud att alla anhöriga ska få svar. Även om det är helt orimliga svar. För att inte veta alls måste vara det värsta av allt.

Det här med att rösta... eller inte...

Jag har funderat på det här med valet till EU. Jag ska inte rösta. För jag vet inte vad jag röstar till liksom. Jag är så dåligt insatt att jag i denna fråga skulle kunna luras i vad som helst. Jag tycker dessutom att informationen fram till nu har varit katastrofdålig. Så jag har inte aktivt sökt information, inte engagerat mig.

Ska ni rösta? Vad ska ni rösta på? Och framför allt- varför?
Jag vet inte ens vilken dag det är man röstar? Är det nu i helgen? Usch... jag som brukar rösta och vara så duktig. Ta mitt medborgerliga ansvar liksom...

The Boss och mjölkmakaroner...

Nu är mina två väninnor på Bruce Springsteen i Stockholm. Jag kokar stuvade makaroner och funderar på om jag ska tvätta håret i kväll eller i morgon bitti.

Just nu skriker mina väninnor i exstas och hoppar upp och ner som två fjortisar. Jag fiser lite förstrött och kliar mig under armen.

Just nu sjunger de kanske med i min favvislåt "Hungry heart" och blir lite gråtmilda över att det är så vackert och stämningen är så häftlig. Jag slevar överkokta makaroner och tuggar på en torr knäckebrödskiva.

Känns bilden rättvis? Nä, jag tänkte väl det.

Min man har varit borta på jobb tre dagar den här veckan. I morgon eftermiddag så ska han segla ett helt dygn med sina kompisar. Det är han värd. Jag ska vika tvätt och svära över att det bara är skit på tv.

Måste fan skaffa mig lite roliga kompisar. Men hur gör man det? De skaffar man väl inte bara sådär?

Tid för skryt...

Jag vet att det är ohälsosamt. Jag vet att man inte får göra så här i Sverige. Och jag vet att jag vanligtvis är jävligt blygsam. På riktigt. Kan inte framhäva mig själv. Kan inte komma på en endaste jävla sak som jag tycker är bra med mig. Nu lät jag nästan lite som en deppig Petter (rapparen)...

Men nu jävlar tänker jag skryta. Om mig själv. Nu har jag vind under vingarna. Självförtroende och grönt kort. Medryttarinnan i mitt trevande bokprojekt har sagt sitt och facit är: Fan vad bra! Du är ju riktigt rolig.

Så nu jäklar i min låda ska här skrivas böcker. Sen om nån stackare känner sig tvingad att ge ut dem, det återstår att se. Men den som aldrig testar får ju heller aldrig veta. Så jag passar på nu innan självförtroendet tryter igen.

One book down. Check!
More to come...

Så efterlängtad... varje år...

När jag åkte till jobbet i morse så stod solen högt på himlen och härliga ljumma vindar svepte om mig. 18 grader varmt redan klockan 07.00. En klarblå himmel över mig och grannens vattenspridare som råkat stå på hela natten. Antar jag.

Björkallén ner mot riksvägen. Skira gröna blad mot allt det intensiva blå. Material för en hel reklamfilm om den svenska sommaren. Så fick jag plötsligt lite ångest. Vemod. Vetskapen om att det snart är över. Så tråkigt att man ska behöva känna så. Redan nu innan det knappt har börjat.

Kanske är det minnet av de senaste somrarna som etsat sig fast och alltid lämnar mig med en viss skepsis inför vad som väntar nu. Får vi en fantastisk sommar- eller blir det bara skit igen? Vågar vi hoppas eller är detta de få dagar vi får. Är det slut sen?

Denna sommar som alltid betyder så mycket för oss svenskar. Som vi sätter sådana förhoppningar till. Som vi har sådana krav på och som vi alltid blir så besvikna på om det inte blir sol.