Sveriges hackkyckling nr.1

Ok… jag hade inte tänkt att ge mig in i debatten. Inte smutskasta och inte vara otrevlig. Ska inte vara det. Lovar. Men jag kan inte låta bli att reflektera över att en sån stor myndighet och stoppkloss som Försäkringskassan får lov att behandla svenska folket så här nonchalant och likgiltigt som dom gör nu. Människor som väntat i månader på dessa sura korvören och nu går på knäna

Sen står ansvarig chef i tv och säger att ”vi kan bara beklaga och be om ursäkt”… men herregud! Det räcker inte. Familjer, enskilda personer och sjuka har fått vänta i månader på sina pengar. Som inte kommit än. Dom tvingas låna av andra, vända sig till kyrkan och tom sälja sitt boende.

Jag var föräldraledig över jul och nyår. Anmälde detta i början av december. Har inte fått några pengar. Dom har inte ens tagit ett beslut i frågan. Har ringt dit hela förmiddagen och det var i snitt 35 minuters kötid. Mail svarar dom inte ens på.

Så ja. Jag förstår att folk är skitförbannade. Jag börjar själv bli sur. För efter dryga fem veckor så tycker man ju i alla fall att dom skulle ha hunnit ta ett beslut. Det är liksom inget komplicerat fall.

Förra året fick FK 390 miljoner kronor för att styra upp verksamheten och göra den bättre och mer lättillgänglig. Vad hände? Nu är det ju värre än någonsin? För när man ringer och har 400 personer före sig i kön så blir man rätt matt.

Om jag arbetade på FK så skulle jag knipa jävligt tyst om det idag. Kan bara ana vidden av all skit som dom får ta just nu. Det är inte personalens fel. Är övertygad om att dom gör sitt yttersta. Tyvärr så är det vi privatpersoner som drabbas.

Konsten att sälja sig...

Envis som jag är och tjurskallig som jag också är så tillåter jag mig bara att deppa ett litet tag. Att vara ett offer, liten. Någon det är synd om. Sen vänder jag blad. Kavlar upp ärmarna, ror med alla åror jag har och så kör jag på så att det tjuter om däcken.

Ingen kommer erbjuda mig ett jobb, inte fan kommer jag bli head-huntad. Ever. Så det är lika bra att ta sig över kullen, konfrontera tjuren och försöka sätta sig över det faktum att det är både pinsamt och jobbigt att behöva fråga efter ett jobb. Skrapa med foten liksom. Vara någon som blivit ratad. Någon oönskad. En looser.

Men det har jag gjort. Ringt runt, mailat, frågat och hört mig för. Till leda. Och kanske, kanske finns det en öppning här på företaget, fast på en annan avdelning. Om jag har tur. Och om jag lyckas sälja mig själv ordentligt. Vilket jag personligen tycker att jag suger på. Har varit på två intervjuer, ska på två till. Den senaste var lite skum. En snubbe från personalavdelningen frågade om varje liten pyttesak i min CV och envisades med att vid varje punkt fråga vad jag var mest stolt över, vad jag bidragit med och vad jag tog med mig därifrån. Var på vippen att säga ”häftapparaten” men lät bli. Faktiskt. Var lite osäker på om snubben hade någon humör.

Vilket jag fick bekräftat att han inte hade. Han var skinntorr. Så det nästan dammade om honom. Han försökte sig på en liten käck ”psykoanalys” av mig på slutet för att som han sa ”summera” vårt möte. Jag kände mig mest kritiserad och ifrågasatt av detta. Men hey, go ahead… feel free to walk all over me. Han tyckte att jag skulle börja fråga mina bekanta och vänner och kolleger och allt vad det var vad dom egentligen tycker om mig. ”Det behöver alla göra då och då” som han sa. ”Och du verkar ju modig och redo för detta”… ÖH, va?

Nu har jag i alla fall gjort vad jag har kunnat. På måndag har jag dom sista intervjuerna. Antingen har jag då jobb. Ett nytt. Eller så blir jag arbetslös. Undra vad jag ska göra då?
Vad gör folk hela dagarna när dom är hemma?

Rådvill...

Jag har ett dilemma. Eller jag vet inte om man ens kan kalla det det. Det är väl mer ett beslut som måste tas antar jag.

Jag har anmält min 5- åring till sexårsverksamhet till hösten. På en friskola här i stan. Han har fått en plats och skolan verkar otroligt bra. Min fundering rör det faktum att han har hamnat i samma klass (dom har bara en till hösten) som en pojke vars mamma jag inte gillar. Detta är en kvinna som jag tidigare bott granne med och som har snackat otroligt mycket skit om mig och min familj. Dels rakt i ansiktet på mig, men jag har även fått höra en massa bakvägen. Alltså från människor som hon känner och snackat med och som i sin tur på något vis känt behovet av att ”lätta sitt hjärta” till mig. (detta vet hon självfallet inte om)

Jag ska villigt erkänna att jag är lite rädd för den här kvinnan. Hon skrämmer mig och jag känner mig otroligt obekväm i hennes sällskap. Så fort jag ser henne så får jag en klump i magen. Jag litar inte på henne för hon är en människa som snackar väldigt mycket om andra och börjar meningar med ”jag vet att hon är min bästa vän…. men…”

Nu ska våra barn kanske gå i samma klass. Känns inte något vidare om jag ska vara ärlig. För som det är nu så kan jag ju hålla mig undan, undvika henne. Det kommer ju inte gå sen.

Jag vill inte att våra barn ska leka. Jag vill inte ha något med henne att göra. Och någonstans så önskar jag att jag vågade säga detta till henne. Men jag blir spak och får tunghäfta. Blir så liten, så liten.

Så vad fan gör jag? Funderar ärligt på att sätta honom i en annan skola. Bara för att undvika en massa negativ energi och en massa funderingar. Vill inte att min klump i magen ska smitta till min lille kille.

Som en punkterad ballong....

...så känner jag mig. Fick igår besked om att jag inte får vara kvar på jobbet. Inte för att jag inte varit duktig, utan för att företaget måste spara pengar. Har jobb en dryg månad till.

Känner mig lite stukad. Kan inte påstå att jag är förvånad. Jag hade det lite på känn. Men ändå. Jag har aldrig varit arbetslös. Det känns jätteläskigt. Vad är man utan ett jobb? Ingen? Inget att identifiera sig med. Inget att tillhöra. Inga kolleger.

Vad gör jag nu? Så som arbetsmarknaden ser ut och med tanke på alla varsel så är det väl bara att lägga sig på rygg hemma i soffan nu.

1 - 0 till mig

Det nya året inleddes med "operation nappavvänjning". Kan inte påstå att dottern på 2 1/2 är speciellt road. Hon skrek konstant under hela gårdagen. Men jag vann.

Den enda napp hon nu har tillgång till, förutom när hon ska sova, hänger nu på ett snöre fastknutet i sänggaveln. När hon så blir sugen på nappen så får hon snällt sätta sig på golvet bredvid sängen en stund. När hon går därifrån så stannar nappen där den är.

Det är inte lätt att växa upp i den här familjen. Hårda bud.

Nä GUD jag ångrar mig....

... och slänger in ett inlägg till. För detta är bara så hysteriskt roligt. Jag gillar kläder. Gillar att klä mig snyggt. Men jag är ingen modeslav. Jag blandar hej vilt. Billigt och dyrt. Eller dyrt... inte Valentinodyrt kanske. Det har jag inte riktigt råd med. Jag önskar. Men nä. Det är bara fluffdrömmar.

Iallafall. Tänk att det är så med vissa människor att dom verkligen inte ser själva hur fula dom är. Och jag lider verkligen med dom. Varför kan ingen i sitt arma hjärta hitta lite medlidande och vara lite schyssta? Varför kan ingen tala om för herr Valentino, den snuskigt rike modeskaparen att han ser helt galen ut? Att detta inte är snyggt?

Försökte beskriva denna hudton för en arbetskamrat idag men hittade inte riktigt orden. Läder och fnöske användes. Jag kan inte finna ord för detta. Jag blir liksom mållös. Han är solberoende. Men det var inte förens jag såg den här bilden som jag insåg omfattningen av hans solberoende.
Sanslöst kul!

Hur svårt kan det vara..?

Jag tror att jag ska ta och klämma till med en surdänga så här näst sista dagen av 2008. Måste bara säga att jag blir både brydd och förbannad…

Försäkringskassan och CSN bryr sig inte om att driva in skulder från dem som bor utomlands. Det är för krångligt och det tar sån tiiiiiiiiiid gnäller dom. Det gör att den svenska staten riskerar att förlora över två miljarder kronor dom närmaste åren. Och nu får dom kritik av Riksrevisionen. DUH!?

Jag har själv studielån och man jagas ju med blåslampa för att man i tid ska betala in dom ynka 100- lappar man nu gör varje månad. Det är en evig hetsjakt på oss med studielån, som bor kvar i Sverige. Har flera kompisar som bor utomlands däremot och som har haft heltidsjobb dom senaste 10 åren. Kan inte påstå att dom direkt lägger två strån i kors för att betala tillbaka pengarna. Dom skiter helt enkelt i att svara på kravbreven som dimper ner lite då och då. Eller så flyttar dom lite och ”glömmer” att meddela detta. Lämpligt. Får myndigheterna i Sverige inget svar på sina brev, så skiter dom i det.

Bright! Verkligen. Det är dina och mina pengar vi pratar om, som i förlängningen mycket väl skulle kunna gå till både skola, vård, kultur och våra skitvägar runt om i landet. Tänk om jag skulle skita i att betala tillbaka? Då skulle jag sitta inlåst idag misstänker jag.

Mitt förslag är därför att svenska staten säljer alla dessa skulder till diverse bolag som har lång och gedigen erfarenhet av att driva in skulder. Som vet vad dom håller på med och som har tålamodet. Fram med basebollträt och knacka lite knäskålar. Då har vi nog snart pengarna i hamn.

Gott Nytt!