Konsten att sälja sig...

Envis som jag är och tjurskallig som jag också är så tillåter jag mig bara att deppa ett litet tag. Att vara ett offer, liten. Någon det är synd om. Sen vänder jag blad. Kavlar upp ärmarna, ror med alla åror jag har och så kör jag på så att det tjuter om däcken.

Ingen kommer erbjuda mig ett jobb, inte fan kommer jag bli head-huntad. Ever. Så det är lika bra att ta sig över kullen, konfrontera tjuren och försöka sätta sig över det faktum att det är både pinsamt och jobbigt att behöva fråga efter ett jobb. Skrapa med foten liksom. Vara någon som blivit ratad. Någon oönskad. En looser.

Men det har jag gjort. Ringt runt, mailat, frågat och hört mig för. Till leda. Och kanske, kanske finns det en öppning här på företaget, fast på en annan avdelning. Om jag har tur. Och om jag lyckas sälja mig själv ordentligt. Vilket jag personligen tycker att jag suger på. Har varit på två intervjuer, ska på två till. Den senaste var lite skum. En snubbe från personalavdelningen frågade om varje liten pyttesak i min CV och envisades med att vid varje punkt fråga vad jag var mest stolt över, vad jag bidragit med och vad jag tog med mig därifrån. Var på vippen att säga ”häftapparaten” men lät bli. Faktiskt. Var lite osäker på om snubben hade någon humör.

Vilket jag fick bekräftat att han inte hade. Han var skinntorr. Så det nästan dammade om honom. Han försökte sig på en liten käck ”psykoanalys” av mig på slutet för att som han sa ”summera” vårt möte. Jag kände mig mest kritiserad och ifrågasatt av detta. Men hey, go ahead… feel free to walk all over me. Han tyckte att jag skulle börja fråga mina bekanta och vänner och kolleger och allt vad det var vad dom egentligen tycker om mig. ”Det behöver alla göra då och då” som han sa. ”Och du verkar ju modig och redo för detta”… ÖH, va?

Nu har jag i alla fall gjort vad jag har kunnat. På måndag har jag dom sista intervjuerna. Antingen har jag då jobb. Ett nytt. Eller så blir jag arbetslös. Undra vad jag ska göra då?
Vad gör folk hela dagarna när dom är hemma?