Det osar katt...

Ibland. Blir jag så trött så trött. På folk. Som inte har något vett. Som tydligen inte kan skilja på vad som är ok... och vad som inte är ok.

Hur man liksom BÖR göra saker och ting. Rent moraliskt. För att det ska vara ok. Den senaste veckan har jag på mig väg genom livet. Stött på flera incidenter där jag skulle vilja påstå att saker och ting inte gått helt rätt till.

Jag börjar nu tro att kosmos och universum testar mitt tålamod. Och till viss del även min självkänsla. Men se... jag har helt andra planer losers!

En Johanna utan en riktigt bra plan är ingen riktig Johanna. Så det så. Och tålamod är inte min bästa vän.

Hoppsan... ojdå...

Idag har min man klippt håret på 6- åringen. Med trimmer. Det gick inget vidare. Mannen hade inte rätta knycket och sonen inte rätta tålamodet. Det slutade med kal fläck över vänster öra.

Sonen är missnöjd. Mannen skäms. Detta ska bli intressant. Hur ska mammen tackla det faktum att alla andra sexåringar kommer registrera den kala fläcken och fråga vad fan han har gjort?

Gode Gud hör min bön (fast jag aldrig tillber dig, aldrig går i kyrkan och inte ens tror på din dåtida existens)… låt inte snorungarna skratta åt min lillkille.

Det är allt jag ber om. Och så världsfred.

Men herreguuuuuud.... det tar ju aldrig slut?!

Är så jävla satans förbannat apless på detta vita jävla helvete! Så. Nu har jag sagt det. Och det känns jävligt bra!

Ursäkta att jag var ful i mun. Men det var månader av updämd frustration som kom ut där. Var bara tvungen. Att pysa lite. Är så grymt irriterad och trött på den här vita skiten.

Det var kul i början. Nu börjar slutet på det här eländet kännas som en hel evighet. Jag ser inget slut. I morse snöande det ju igen. Fattar ingenting?

Växthuseffekt my ass! Eller så är det så att det brinner i Australien. Och vi går mot en ny istid. Det är nog så. Det blir nog aldrig varmt igen. Fy fan!

Det kliar i fingrarna...

Jag vill göra om hemma. Överallt. Är så vansinnigt trött på det försiktiga. Det fega. Det svenska.

Måste ha ett nytt hus inser jag. Att sätta tänderna i. Börja om. Tänka annorlunda.

Detta vill jag ha. NU!

Vill ha, vill ha, vill ha...

En plåtlampa. Ej ny. Ju fulare och skabbigare desto bättre. Skavd och nött. Det vill ja ha.

Bara den funkar. Och inte är nyproducerad. Det vill jag ha.

Så har ni någon på lager. Som ligger och skräpar. Så är jag intresserad.

Nu ska jag gå på jakt.

Ute & Inne

Till alla er där ute. Som precis som jag. Har lockigt hår. Och som ganska många dagar av året faktiskt hatar håret. För det blir aldrig riktigt bra. Hur man än gör.

Som älskar håret när man kommer från frissan. Men sen blir det aldrig så bra igen.

Ville bara säga att lockigt hår är inne igen. Permanenten är på stark uppgång. Ute är plattången. Hopplöst ute. Den är helt stenkall.

Så sträck på er krulltottar. Min frisör har nämligen ojjat sig över mitt lockiga hår. Och hur inne det är. Minsann. Så nu får plattången allt flytta ut. Sayonara!

Moahahahahaaaaa!

Ett tekniskt under. Det är vad det är. Och en totalt intressebefriad person som jag vad gäller teknik, prylar och manicker i övrigt- kan bara säga. Intressant. Mycket intressant. Jag kan numera se er. Vart ni bor. Hur ofta ni är här. Tyvärr inte vad ni jobbar med och vad ni fyller era liv med. Men jag ser er.

Även er som jag inte vill ha här. Det är ett helt annat problem. Som är till för att lösas. Men som sagt. Jag ser er. Moahahhahhaaaaaa!