Om ett besök... som gjorde ont...

Idag var jag hos sjukgymnasten. Utan hopp. Men med mycket värk.

På hennes frågor svarade jag tafatt. Det är svårt att beskriva smärta. Vart den sitter och hur det känns. När det gör djävulskt ont.

När hon frågade hur smärtan påverkar mig. Så blev jag ledsen. Bölade som en galen människa. Hon langade servetter och jag hulkade. Sen stretchade vi lite. Typ.

Mycket märkligt.

Så nu ska jag ligga på soffan. På rygg. Och tänja musklerna i nacken. Jag tänker säga att jag tränar. Rodel.

Kära modeproducenter...

Jag har en fundering. Något jag behöver en förklaring till. Jag vill gärna veta hur ni tänker.

När ni envisas med att sätta svarta tvättrådslappar i vita kläder och vita lappar i mörka kläder.

Det gör mig galen. Speciellt när de är placerade på kläder där de verkligen syns. Jag börjar tröttna på att klippa bort dem.

Vad är syftet? Och vart kan jag vända mig för att förklara hur idiotiskt detta är?

Att gå våren till mötes...

Mycket tjat nu. Om längtan efter våren. Jag har ett annat problem. Och det är håret. Som levt under en gigantisk mössa under ett antal månader. Det ser ut som en brun JOFA- hjälm.

Platt, livlöst... platt... torrt, platt, statiskt, platt, livlöst... dött.... en tova... svinto.

Så här skulle jag vilja se ut varje morgon när jag hjular iväg nerför gatan till mitt stimulerande arbete.

Glad, vacker, bubblig i sinnet och alltid fin i håret.

Måste nog hyra in en stylist. Eller så kanske det räcker med en 10- kilos hink med flytspackel och brun utan sol. Partyshopen har dessutom utförsäljning på peruker. Det är taget!

Om man ändå kunde ömsa skinn...

Fan så bra det skulle vara. Och enkelt. Jag är trött på mina paltor. På alla fula tröjor. På att det är samma skit varje dag. Jag känner mig som en lodis.

Blek, ful, trist och liksgiltig. Behöver ömsa skinn. Behöver lite sol. Behöver lite värme. Behöver nya kläder. Allt är fult, noppigt och tråkigt. Jag kan tydligt höra suckarna när jag öppnar garderoben. Vet inte om de kommer från mig eller kläderna.

Funderar på att bara rafsa upp allt. Ta det i famnen. Ösa ut det på gården. och tända på. Det är ju inte direkt någon brandfara. Och vallarna mot grannarna är numera 2,5 meter höga.

Så jag ska nog elda lite. Den enda risk jag ser med detta är att jag inte kommer ha NÅGRA kläder att ta på mig. Fast å andra sidan så är inte heller det ett problem. Jag stannar inne helt enkelt.

Man vet att man blivit gammal när...

...man sitter på tåget och irriterar sig som fan på två tonåringar som i tre timmar i sträck rengör insidan av varandras munnar.

Jag förstod att de var förälskade. Det framgick med all önskvärd tydlighet. Men i tre timmar? Det var inte själva hånglandet som var problemet. Det var det monotona slaskljudet. Jag blir galen på sånt.

Jag vet. Jag är gammal. Och grå. Och sur. Och förmodligen lite avundsjuk. Men för helvete. Skaffa ett rum. Eller gå in på handikapptoan.

Tåget var för övrigt sjukt försenat. Så det var där irritationen tog sin början. Inte det hånglande paret. De spädda mest på den. Med sitt tre timmar långa slaskande.

Det globala uppvärmingen känns långt borta...

Snön vräker ner som om det inte kommer någon morgondag. Jag förstår verkligen inte. Hur kan det komma så här mycket snö?

Ska åka tåg i eftermiddag och kikar ängsligt på SJ's hemsida. Lika bra att jag tar med matsäck. Kommer säkert fastna någonstans på vägen. Fan att jag skulle pricka in just den här dagen.

Våren känns som hundra år bort och jag kan inte ens föreställa mig hur lång tid det kommer ta för allt detta vita att smälta bort. Vi kanske får våra vitsippor i slutet av juli.

Jag vill sitta i solen och dricka rosévin. Inte under en filt med en temugg.

Allra mest längtar jag efter att slippa den dagliga kampen med min treåriga dotter som hatar ytterkläder. Säger jag overall så skriker hon i falsett. För hon tycker minsann om när det är kallt.

Solchock...

Jag måste ha fått en ljuschock i helgen. Nästan fyra månader med konstant mörker och kyla gjorde att kroppen fick en chock när ljuset bröt igenom i lördags.

Jag känner mig olidligt trött. Nästan på gränsen till ett komaliknande tillstånd. Samtidigt som jag har en känsla av att vara lite uppskruvad och speedad. En utanför-kroppen-upplevelse. Som att jag inte riktigt kan kontrollera kroppen.

Jag tror det blev för mycket sol i helgen, för mycket takdropp och för mycket fågelkvitter.

Vill helst bara ligga i en snödriva och kolla på den otroligt blå himlen. Som just idag då... skyms... av en jävla massa snö.

Funderar även stillsamt över vart allt smätvatten ska ta vägen. Som kommer bli resultatet av 2,1 meter snö som vi tydligen har fått här uppe. Det stod i tidningen i morse. Så då måste ju det vara alldeles helt sant.

Ett sak vet jag med säkerhet. Vi kommer få problem. Med smältvattnet. Gatubrunnarna kommer få spunk. Och liksom totalt svämma över. Kan bli intressant. Eller katastrof. Beroende på hur man ser det.