Om man ändå kunde ömsa skinn...

Fan så bra det skulle vara. Och enkelt. Jag är trött på mina paltor. På alla fula tröjor. På att det är samma skit varje dag. Jag känner mig som en lodis.

Blek, ful, trist och liksgiltig. Behöver ömsa skinn. Behöver lite sol. Behöver lite värme. Behöver nya kläder. Allt är fult, noppigt och tråkigt. Jag kan tydligt höra suckarna när jag öppnar garderoben. Vet inte om de kommer från mig eller kläderna.

Funderar på att bara rafsa upp allt. Ta det i famnen. Ösa ut det på gården. och tända på. Det är ju inte direkt någon brandfara. Och vallarna mot grannarna är numera 2,5 meter höga.

Så jag ska nog elda lite. Den enda risk jag ser med detta är att jag inte kommer ha NÅGRA kläder att ta på mig. Fast å andra sidan så är inte heller det ett problem. Jag stannar inne helt enkelt.

Man vet att man blivit gammal när...

...man sitter på tåget och irriterar sig som fan på två tonåringar som i tre timmar i sträck rengör insidan av varandras munnar.

Jag förstod att de var förälskade. Det framgick med all önskvärd tydlighet. Men i tre timmar? Det var inte själva hånglandet som var problemet. Det var det monotona slaskljudet. Jag blir galen på sånt.

Jag vet. Jag är gammal. Och grå. Och sur. Och förmodligen lite avundsjuk. Men för helvete. Skaffa ett rum. Eller gå in på handikapptoan.

Tåget var för övrigt sjukt försenat. Så det var där irritationen tog sin början. Inte det hånglande paret. De spädda mest på den. Med sitt tre timmar långa slaskande.

Det globala uppvärmingen känns långt borta...

Snön vräker ner som om det inte kommer någon morgondag. Jag förstår verkligen inte. Hur kan det komma så här mycket snö?

Ska åka tåg i eftermiddag och kikar ängsligt på SJ's hemsida. Lika bra att jag tar med matsäck. Kommer säkert fastna någonstans på vägen. Fan att jag skulle pricka in just den här dagen.

Våren känns som hundra år bort och jag kan inte ens föreställa mig hur lång tid det kommer ta för allt detta vita att smälta bort. Vi kanske får våra vitsippor i slutet av juli.

Jag vill sitta i solen och dricka rosévin. Inte under en filt med en temugg.

Allra mest längtar jag efter att slippa den dagliga kampen med min treåriga dotter som hatar ytterkläder. Säger jag overall så skriker hon i falsett. För hon tycker minsann om när det är kallt.

Solchock...

Jag måste ha fått en ljuschock i helgen. Nästan fyra månader med konstant mörker och kyla gjorde att kroppen fick en chock när ljuset bröt igenom i lördags.

Jag känner mig olidligt trött. Nästan på gränsen till ett komaliknande tillstånd. Samtidigt som jag har en känsla av att vara lite uppskruvad och speedad. En utanför-kroppen-upplevelse. Som att jag inte riktigt kan kontrollera kroppen.

Jag tror det blev för mycket sol i helgen, för mycket takdropp och för mycket fågelkvitter.

Vill helst bara ligga i en snödriva och kolla på den otroligt blå himlen. Som just idag då... skyms... av en jävla massa snö.

Funderar även stillsamt över vart allt smätvatten ska ta vägen. Som kommer bli resultatet av 2,1 meter snö som vi tydligen har fått här uppe. Det stod i tidningen i morse. Så då måste ju det vara alldeles helt sant.

Ett sak vet jag med säkerhet. Vi kommer få problem. Med smältvattnet. Gatubrunnarna kommer få spunk. Och liksom totalt svämma över. Kan bli intressant. Eller katastrof. Beroende på hur man ser det.

Att jag inte bara kan nöja mig...

Det känns ibland som att jag ständigt är på väg någonstans. Som en nomad. Planerar mina dagar och inväntar nästa viktiga drag. Rastlös. Av naturen. Alltid ett vakande öga riktat mot ena flanken.

Jag är liksom aldrig riktigt nöjd. Sätter mig aldrig ner. Och slappnar av. Dåsar till. Det händer inte. Alltid vaken. På hugget. Spanar efter nya äventyr och andra utmaningar.

Ibland är det lite jobbigt. Lite enerverande. Att jag inte bara kan slappa till och låta tiden gå sin gilla gång. Fast oftast. Är det jävligt skönt. Att inte vara den som bara nöjer sig. Och finner sig. Och låter livet gå. Upp i rök.

Det är inte det att jag vill göra intryck. För det ska gudarna veta att mina arbetsplatser ständigt tycks vara till brädden fulla av människor som tycker att de är viktiga. Oumbärliga.

Men jag. Vill fylla mitt liv med roliga saker. Utmaningar. När det inte är någon utmaning. Det är då jag börjar snegla. Fundera. Tänker större. Tänker annorlunda.

Kanske är det fel. Att vilja något mer. Att inte nöja sig. Det skulle vara så skönt. Att bara kunna nöja sig.

Samtal mellan två unga män...

Hämtar min 6- åring på skolan. Jag är lite stressad och springer. Halkar och skrapar handen. Pinsamt! Handen svider som fan.

Väl inne. SAå måste det letas. Kläder. Ständigt detta letande i torkskåp och stora tunnor med smutsiga kläder. Det luktar urk. Verkligen urk. Smuts och svett och kiss. Barn i sin allra bästa form.

Känner hur jag svettas. Blir irriterad över alla grejer som JÄMT är borta. Hur svårt ska det vara? Handen svider.

6- åringen med kamrat står snett bakom. Beskådar högen med smutsiga kläder som jag vräkt ur en stor tvättkorg. De samtalar om OS och husen de gjort av mjökkartonger. Vems som får plats med den största bilen.

Plötsligt.

- Är det där DIN mamma J?
- Jaaaaa..... vadårå? (han låter missnöjd och lite generad)
- Hon är fräsch!
- Jaaa..... mamma hörde du..? A säger att du är fräsch.

Dagens finaste komplimang. Knasungar.

Arbete gör dig icke rik...

För några dagar sedan så skrev tre pålästa ekonomer i DN att i landet Sverige så är det helt omöjligt att ARBETA sig till rikedom. Man måste kunna räkna för att bli rik. Man måste kunna placera pengarna så att de liksom arbetar åt dig. Först då blir du rik.

Då kan jag lika gärna lägga ner nu. För jag är skitkass på att räkna. Och det här med att placera pengar fattar jag inte ett skit av. Dessutom så blir jag bara nervös.

Så jag tolkar alla dessa tecken som att jag lika gärna kan sluta nu. Arbeta. Och försöka sträva uppåt. För inte nog med att jag aldrig kommer bli rik. Jag har liksom fastnat på en nivå. En osynlig nivå. Jag vill vidare. Ta mig an större utmaningar. Utmana mig själv och ta ett större ansvar.

Men se. Det går icke. För jag har liksom fastnat på mellanmjölksnivån. Sitter fast med ena foten i ett hål. Här ska jag alltså stanna. Uttråkad och fattig. Det osynliga glastaket är liksom inte osynligt längre. Jag ser det med all önskvärd tydlighet. Det är hit men inte längre.

Är det så det ska vara nu? Jag sitter i ett fack. Som en dålig skådis. Om det ändå varit komedifacket jag fastnat i så att jag åtminstonde fått ha lite roligt.