Det globala uppvärmingen känns långt borta...

Snön vräker ner som om det inte kommer någon morgondag. Jag förstår verkligen inte. Hur kan det komma så här mycket snö?

Ska åka tåg i eftermiddag och kikar ängsligt på SJ's hemsida. Lika bra att jag tar med matsäck. Kommer säkert fastna någonstans på vägen. Fan att jag skulle pricka in just den här dagen.

Våren känns som hundra år bort och jag kan inte ens föreställa mig hur lång tid det kommer ta för allt detta vita att smälta bort. Vi kanske får våra vitsippor i slutet av juli.

Jag vill sitta i solen och dricka rosévin. Inte under en filt med en temugg.

Allra mest längtar jag efter att slippa den dagliga kampen med min treåriga dotter som hatar ytterkläder. Säger jag overall så skriker hon i falsett. För hon tycker minsann om när det är kallt.

Solchock...

Jag måste ha fått en ljuschock i helgen. Nästan fyra månader med konstant mörker och kyla gjorde att kroppen fick en chock när ljuset bröt igenom i lördags.

Jag känner mig olidligt trött. Nästan på gränsen till ett komaliknande tillstånd. Samtidigt som jag har en känsla av att vara lite uppskruvad och speedad. En utanför-kroppen-upplevelse. Som att jag inte riktigt kan kontrollera kroppen.

Jag tror det blev för mycket sol i helgen, för mycket takdropp och för mycket fågelkvitter.

Vill helst bara ligga i en snödriva och kolla på den otroligt blå himlen. Som just idag då... skyms... av en jävla massa snö.

Funderar även stillsamt över vart allt smätvatten ska ta vägen. Som kommer bli resultatet av 2,1 meter snö som vi tydligen har fått här uppe. Det stod i tidningen i morse. Så då måste ju det vara alldeles helt sant.

Ett sak vet jag med säkerhet. Vi kommer få problem. Med smältvattnet. Gatubrunnarna kommer få spunk. Och liksom totalt svämma över. Kan bli intressant. Eller katastrof. Beroende på hur man ser det.

Att jag inte bara kan nöja mig...

Det känns ibland som att jag ständigt är på väg någonstans. Som en nomad. Planerar mina dagar och inväntar nästa viktiga drag. Rastlös. Av naturen. Alltid ett vakande öga riktat mot ena flanken.

Jag är liksom aldrig riktigt nöjd. Sätter mig aldrig ner. Och slappnar av. Dåsar till. Det händer inte. Alltid vaken. På hugget. Spanar efter nya äventyr och andra utmaningar.

Ibland är det lite jobbigt. Lite enerverande. Att jag inte bara kan slappa till och låta tiden gå sin gilla gång. Fast oftast. Är det jävligt skönt. Att inte vara den som bara nöjer sig. Och finner sig. Och låter livet gå. Upp i rök.

Det är inte det att jag vill göra intryck. För det ska gudarna veta att mina arbetsplatser ständigt tycks vara till brädden fulla av människor som tycker att de är viktiga. Oumbärliga.

Men jag. Vill fylla mitt liv med roliga saker. Utmaningar. När det inte är någon utmaning. Det är då jag börjar snegla. Fundera. Tänker större. Tänker annorlunda.

Kanske är det fel. Att vilja något mer. Att inte nöja sig. Det skulle vara så skönt. Att bara kunna nöja sig.

Samtal mellan två unga män...

Hämtar min 6- åring på skolan. Jag är lite stressad och springer. Halkar och skrapar handen. Pinsamt! Handen svider som fan.

Väl inne. SAå måste det letas. Kläder. Ständigt detta letande i torkskåp och stora tunnor med smutsiga kläder. Det luktar urk. Verkligen urk. Smuts och svett och kiss. Barn i sin allra bästa form.

Känner hur jag svettas. Blir irriterad över alla grejer som JÄMT är borta. Hur svårt ska det vara? Handen svider.

6- åringen med kamrat står snett bakom. Beskådar högen med smutsiga kläder som jag vräkt ur en stor tvättkorg. De samtalar om OS och husen de gjort av mjökkartonger. Vems som får plats med den största bilen.

Plötsligt.

- Är det där DIN mamma J?
- Jaaaaa..... vadårå? (han låter missnöjd och lite generad)
- Hon är fräsch!
- Jaaa..... mamma hörde du..? A säger att du är fräsch.

Dagens finaste komplimang. Knasungar.

Arbete gör dig icke rik...

För några dagar sedan så skrev tre pålästa ekonomer i DN att i landet Sverige så är det helt omöjligt att ARBETA sig till rikedom. Man måste kunna räkna för att bli rik. Man måste kunna placera pengarna så att de liksom arbetar åt dig. Först då blir du rik.

Då kan jag lika gärna lägga ner nu. För jag är skitkass på att räkna. Och det här med att placera pengar fattar jag inte ett skit av. Dessutom så blir jag bara nervös.

Så jag tolkar alla dessa tecken som att jag lika gärna kan sluta nu. Arbeta. Och försöka sträva uppåt. För inte nog med att jag aldrig kommer bli rik. Jag har liksom fastnat på en nivå. En osynlig nivå. Jag vill vidare. Ta mig an större utmaningar. Utmana mig själv och ta ett större ansvar.

Men se. Det går icke. För jag har liksom fastnat på mellanmjölksnivån. Sitter fast med ena foten i ett hål. Här ska jag alltså stanna. Uttråkad och fattig. Det osynliga glastaket är liksom inte osynligt längre. Jag ser det med all önskvärd tydlighet. Det är hit men inte längre.

Är det så det ska vara nu? Jag sitter i ett fack. Som en dålig skådis. Om det ändå varit komedifacket jag fastnat i så att jag åtminstonde fått ha lite roligt.

Skulle du sakna mig om jag dör...?

Det finns en kvinna. En känd kvinna. Som varit på livets botten. Och som tog sig upp. Vissa tycker att hon är hysterisk, jobbig och fladdrig. Jag tycker hon är rätt cool. En gång pundare. Nu fin innebrud i Stockholm. Hon får sitta i TV. Hon är någon.

Har svårt att se henne som nerpundad i Stockholm. Uppklädd till tänderna med en portfölj full med falsklegg och utbetalningsblanketter. På jakt genom stan för att blåsa någon myndighet medans drogerna med rasande fart är på väg ut ur kroppen.

Jag tänker på det där ibland. Hur lätt det är att håll upp en fin fasad. Hur ledsen man än är. Så håller man skenet uppe. För de flesta tycker att det är jobbigt när någon är ledsen. När hon som verkar stark blir liten.

Den här kvinnan. Den gamla pundaren från Stockholm som nu får andra att må bra. Imponerar på mig. Hon är cool. Hon pratar högt och skrattar så att det river i bronkerna. Jag avundas henne. Hon skyller inte på någon annan. Hon skyller inte sitt förflutna på dålig karaktär eller taskigt omdöme. Det bara blev så. Trots bra uppbackning hemifrån.

I den här stan där jag bor. Mår jag inte bra. Det bara är så. Jag har gjort vad jag kunnat för att överleva. För att skapa ett liv. Det har gått bra vad gäller jobb. Det andra är det inte mycket bevänt med.

Säger jag det till någon så blir det oftast så fel. De som redan står på betryggande avstånd för att jag är utifrån, ny och lite av en främling, tar ytterligare steg tillbaka. Så jag är tyst.

Självförtroende och självkänsla går lite hand i hand. Det ena kan vara bra medan det andra suger. Mitt självförtroende är det inget fel på. Oftast.

Men är jag lycklig? Jag vet inte. Hur känns det? Hur vet man? Min familj är det finaste jag har, men sen har jag inte mycket mer. Och så kan inte jag leva. Det var så mycket enklare när man var barn. Ofrivillig ensamhet är det vidrigaste som finns. Känslan av att inte rymmas.

Allt jag vet just nu är att detta inte är bra. Att jag måste bryta upp. Men vart ska jag ta vägen? Och hur löser man allt praktisk. När jag ser sig om i ett stort hus och alla prylar gör mig apatisk.

Min son frågade mig. Skulle du sakna mig om jag dog? Sån självklar fråga som har ett sånt självklart svar. När man är barn.

Som vuxna är vi dåliga på att ta hand om dem som betyder nått. Vi glömmer lätt. Och sen kan det vara för sent. Jag pratar aldrig om att jag är ensam. För ingen orkar höra. Jag vet det. Jag har sett det. Jag kan på sätt och vis förstå dem.

Statusrapport!

Jag jobbar. Tro inget annat. Allt går bra. Mycket, mycket nytt. Vill kunna allt. På en gång. Vill inte behöva fråga. Vill ha koll. NU!

Mitt jobb innebär mycket arbete med stöd till chefer i deras kommunikation. Jag sitter även på presstjänst. Vilket innebär att jag ska serva journalister med allt vad det nu kan vara. Men även medarbetare i organisationen som vill nå ut till media med budskap. Stora och små.

Intressant att vara på andra sidan staketet. Ingen Janne Josefsson längre. Snarare en som ska försöka undvika frågor, men samtidigt föra fram ett budskap. Inte helt enkelt.

Men än så länge så har jag överlevt. Men jag är vansinnigt trött i huvudet.