Tvära kast... varför kan det inte bara vara enkelt..?

Jag har fått ett erbjudande. Om att bli partner. Dela företag med någon annan. Äga och så. Bestämma. Och tjäna en massa pengar. Sen alltså.

Först måste jag dock börja med att jobba. Gratis. Typ ingen lön. Alls. I ett år kanske. Företaget har potential. Men är misskött. Av en annan delägare som nu vill dra sig ur.

Så vi måste börja om lite grann. Och liksom städa. Jag får hälften av allt. Mot att jag jobbar utan lön den första tiden. För att kunna få snurr på allt igen.

Det lockar onekligen lite. Jag gillar utmaningar. Är inte rädd för att jobba hårt. Men det känns lite motigt att inte ha några pengar. På länge.

Så jag funderar. Och behöver råd.

Sprit funkar mot allt...

Här hemma spritar vi. Och än så länge så är vi så friska så. När vi väl slutar sprita så kommer kroppen slås ut av rena chocken. Bakteriechocken.

När det blev totalt kaos och hyllorna gapade tomma på apoteket som brödhyllorna i Ryssland så fann maken på råd. Han köpte småflaskor alkogel på något byggföretag.

Det pratas mycket om handhygienen. Både här och på skolan. Nu har min son funderat mycket på detta med att hålla sig ren. Och hur man håller sig ren. På enklast möjliga sätt.

Detta samtal hade jag med honom nyligen:

- Mamma jag spritar mig jätteofta.

- Vad bra! Men oftast så räcker det med att du tvättar händerna ofta.

- Mmmm.... fast jag vill sprita också. I skolan säger dem att det är bra.

- Ok.

- Kan man sprita allt?

- Vaddå menar du? Allt?

- Hela kroppen?

- Nä det räcker ju med händerna.

- Men du mamma... om jag struntar i att bada, räcker det med att jag spritar mig då?

- Nä, bada måste du ju.

- Men vet du, om jag spritar snoppen så behöver jag inte bada. Det har XX sagt.

- Jaha... ok... nä riktigt så funkar det inte. Tror inte att det låter som en bra idé faktiskt.

- Joho! Sprit funkar mot allt. Smuts med. Det har XX sagt.

Sen var jag mest tyst. Visste inte vad jag skulle säga riktigt. Är det så? Att sprit funkar mot allt. Kanske ska sprita min onda nacke?

Regnet öser ner och Nasse måste ösa...

Jag längtar bort. Till värmen och paradiset. Avkoppling och lata dagar. Tycker jag är värd det. Fiji passar mig. Helt i min smak. Priset för två vuxna i slutet av november ligger i nuläget på drygt 110.000 kronor. Som hittat. Bara att slå till. Tror inte att det blir billigare ju längre man väntar iallafall.

Besviken...

Att gå på anställningsintervju är jobbigt. Svårt. Man ska sälja sig själv. Utan att skryta. Man ska berätta om sin förträfflighet. Utan att överdriva. Man ska vara intressant, kompetent och drivande. Utan att ta över samtalet. Tror det är lättare att gå på lina. Faktiskt.

Förra veckan var jag på en intervju. Till. Nu igen. Det kändes rätt beigt. Jag försöker tänka att allt som händer, sker för att det är en mening med det. Att någon har en plan. Om vad jag egentligen sattes på den här jorden för att åstadkomma. Men det är inte så lätt när tiden rusar iväg och alla planer gått i stöpet en efter en och jag MÅSTE ha ett nytt jobb.

Fick inte jobbet som kändes beigt. Samtalet löd: "Tack men nej tack. Vi har valt att gå vidare med en intern sökande". Det köper jag. Speciellt i dessa tider. När det är anställningsstopp på min arbetsplats och jag liksom bara är vikarie.

Men. Jag blir förbannad. När jag inser att de gett jobbet till en individ som är. Min väninna. Inte intern. Snarare helt arbetslös. Och dessutom inte har någon utbildning/erfarenhet. Utan jobbat med helt andra saker. Inte skrivit en rad i hela sitt liv.

Inte väninnans fel. Alls. Men sur blir jag. När kontakter väger tyngre än kompetens.

Det här med att ha ont...

... är inte riktigt min grej. Jag har fött två barn och det var fan en baggis. Mot detta. I jämförelse. Så jag måste nog säga att jag hatar att ha ont. I min nacke. Sex månader har passerat nu. Minst. Och jag har ständigt ont i nacken, huvudet och håret.

Springer hos sjukgymnasten. Hon är käck. Och väldigt hurtig. "Du måste fortsätta stretcha Johanna", säger hon. Jävligt lätt för henne att säga när jag bara vill slita av mig huvudet. Hon påstår att jag har diskar i nacken som buktar ut. "I don't care", tänker jag. Ge mig lite roliga piller. In i dimman vill jag. Och aldrig mer komma ut. Så känns det. Nu. Kanske inte i morgon. Men iallafall nu. För jag tycker inte om att ha ont.

Och hur ska jag kunna stretcha en nacke som bara skirker "jag orkar inte hålla upp din feta skalle"..?

Ett jobb där man tillbringar åtta timmar framför en dator är förödande. För hela mänskligheten. Jag har fått gamnacke. Den hurtiga sjukgymnasten säger att jag har samma rörlighet som en gammal tant. Tack för den!

Jag ska tänka på min hållning och stretcha. Men jag vill mest lägga mig ner. Och slippa bära omkring på mitt huvud. Som ändå bara gör ont.

För övrigt....

... så vill jag bara säga att:

1. Allt är inte vintage och shabby chick bara för att man tagit en jävla pall från Jysk och målat den vit. PUNKT! Våga stå för er egen stil. Blanda stilar. Lite Ikea, lite loppis, lite design och några älskade minnen. All set!
2. Malin Åkerman är inte svenska. Hon är FÖDD i Sverige och bodde i Stockholm tills hon var två år. Sen har hon levt hela sitt liv i Canada. Då är man inte svenska. Hon har ett pass där det står att hon är född i Sverige. Det är allt. Så snälla svenska pressen- sluta tjata nu. PUNKT! Jag är född i Göteborg. Kallar mig inte göteborgare för det. Snarare nomad.
3. Jag tänker inte vaccinera mig. Denna jävla masshyseteri som fått svenska folket helt ur balans. Läs på och ställ kritiska frågor. Och pressen återigen- sluta sprida masspanik. Ni gör det bara värre. Vi kommer inte dö. Och vad betyder egentligen "fler insjuknade än väntat"- betyder det att TVÅ personer är sjuka nu då eller?

Blir så less!

Malpåse... är en bra påse... kanske...

Ok... mina planer ligger i malpåse. På is. I källaren. Med stängd dörr. Det bidde inget. Punkt. Ingen lokal, inget party. Som sagt.

Jag har inte skrivit mycket på senaste tiden. Inget alls för att vara helt ärlig. Jag har grubblat. Mycket. Fick ett råd. Som jag tog. Ibland är skilsmässa enda lösningen. Sa han. Jaha tänkte jag. Hur menar du? Ibland är det bästa man kan göra att inse att förutsättningarna suger just nu. Det skulle inte bli bra, hur gärna jag än ville.

Så jag kastade in handuken. Känns lite konstigt. Tomt. Nu vet jag inte ens om jag vill längre. Om jag vågar. Jag fick tid på mig att fundera. Alldeles för mycket. Jag gasade och gasade. Sen tog det tvärstopp.

Nu sitter jag här. Lite förvirrad på något sätt. Mentalt försöker jag hinna ikapp kroppen som springer flera meter före.