Besviken...

Att gå på anställningsintervju är jobbigt. Svårt. Man ska sälja sig själv. Utan att skryta. Man ska berätta om sin förträfflighet. Utan att överdriva. Man ska vara intressant, kompetent och drivande. Utan att ta över samtalet. Tror det är lättare att gå på lina. Faktiskt.

Förra veckan var jag på en intervju. Till. Nu igen. Det kändes rätt beigt. Jag försöker tänka att allt som händer, sker för att det är en mening med det. Att någon har en plan. Om vad jag egentligen sattes på den här jorden för att åstadkomma. Men det är inte så lätt när tiden rusar iväg och alla planer gått i stöpet en efter en och jag MÅSTE ha ett nytt jobb.

Fick inte jobbet som kändes beigt. Samtalet löd: "Tack men nej tack. Vi har valt att gå vidare med en intern sökande". Det köper jag. Speciellt i dessa tider. När det är anställningsstopp på min arbetsplats och jag liksom bara är vikarie.

Men. Jag blir förbannad. När jag inser att de gett jobbet till en individ som är. Min väninna. Inte intern. Snarare helt arbetslös. Och dessutom inte har någon utbildning/erfarenhet. Utan jobbat med helt andra saker. Inte skrivit en rad i hela sitt liv.

Inte väninnans fel. Alls. Men sur blir jag. När kontakter väger tyngre än kompetens.

Det här med att ha ont...

... är inte riktigt min grej. Jag har fött två barn och det var fan en baggis. Mot detta. I jämförelse. Så jag måste nog säga att jag hatar att ha ont. I min nacke. Sex månader har passerat nu. Minst. Och jag har ständigt ont i nacken, huvudet och håret.

Springer hos sjukgymnasten. Hon är käck. Och väldigt hurtig. "Du måste fortsätta stretcha Johanna", säger hon. Jävligt lätt för henne att säga när jag bara vill slita av mig huvudet. Hon påstår att jag har diskar i nacken som buktar ut. "I don't care", tänker jag. Ge mig lite roliga piller. In i dimman vill jag. Och aldrig mer komma ut. Så känns det. Nu. Kanske inte i morgon. Men iallafall nu. För jag tycker inte om att ha ont.

Och hur ska jag kunna stretcha en nacke som bara skirker "jag orkar inte hålla upp din feta skalle"..?

Ett jobb där man tillbringar åtta timmar framför en dator är förödande. För hela mänskligheten. Jag har fått gamnacke. Den hurtiga sjukgymnasten säger att jag har samma rörlighet som en gammal tant. Tack för den!

Jag ska tänka på min hållning och stretcha. Men jag vill mest lägga mig ner. Och slippa bära omkring på mitt huvud. Som ändå bara gör ont.

För övrigt....

... så vill jag bara säga att:

1. Allt är inte vintage och shabby chick bara för att man tagit en jävla pall från Jysk och målat den vit. PUNKT! Våga stå för er egen stil. Blanda stilar. Lite Ikea, lite loppis, lite design och några älskade minnen. All set!
2. Malin Åkerman är inte svenska. Hon är FÖDD i Sverige och bodde i Stockholm tills hon var två år. Sen har hon levt hela sitt liv i Canada. Då är man inte svenska. Hon har ett pass där det står att hon är född i Sverige. Det är allt. Så snälla svenska pressen- sluta tjata nu. PUNKT! Jag är född i Göteborg. Kallar mig inte göteborgare för det. Snarare nomad.
3. Jag tänker inte vaccinera mig. Denna jävla masshyseteri som fått svenska folket helt ur balans. Läs på och ställ kritiska frågor. Och pressen återigen- sluta sprida masspanik. Ni gör det bara värre. Vi kommer inte dö. Och vad betyder egentligen "fler insjuknade än väntat"- betyder det att TVÅ personer är sjuka nu då eller?

Blir så less!

Malpåse... är en bra påse... kanske...

Ok... mina planer ligger i malpåse. På is. I källaren. Med stängd dörr. Det bidde inget. Punkt. Ingen lokal, inget party. Som sagt.

Jag har inte skrivit mycket på senaste tiden. Inget alls för att vara helt ärlig. Jag har grubblat. Mycket. Fick ett råd. Som jag tog. Ibland är skilsmässa enda lösningen. Sa han. Jaha tänkte jag. Hur menar du? Ibland är det bästa man kan göra att inse att förutsättningarna suger just nu. Det skulle inte bli bra, hur gärna jag än ville.

Så jag kastade in handuken. Känns lite konstigt. Tomt. Nu vet jag inte ens om jag vill längre. Om jag vågar. Jag fick tid på mig att fundera. Alldeles för mycket. Jag gasade och gasade. Sen tog det tvärstopp.

Nu sitter jag här. Lite förvirrad på något sätt. Mentalt försöker jag hinna ikapp kroppen som springer flera meter före.

Om frustration... och att tvingas vänta...

Det här med att hitta en lämplig lokal. Var svårare än jag trodde. Mycket svårare. Här i stan har vi sushibarer och pizzerior överallt. Så är det bara. I den lokal som jag fastnat för sitter det en människa som ska ha betalt. För att kunna betala sina skulder och slippa gå i personlig konkurs.

Hon är benhård på detta. Och jag förstår henne. Men jag tänker inte vara den som betalar för att hon inte skött sig. Så nu sitter jag här. Och väntar.

Sen blev jag dessutom kallad på anställningsintervju. Till en ganska högt uppsatt tjänst. Får lite hicka av sånt. Och känner mig lite ambivalent. Det är ju skönt med ett fast jobb. Och mycket pengar. Så jag springer utmed flera olika stigar. Och hoppas på att någon däruppe ska sticka ner sitt stora finger och tala om för mig vad jag ska göra. För jag blir lite osäker. Men jag får inga svar.

Och det känns som att jag funderar för mycket. Vet vad jag vill. Men vill gärna ha en reservlösning. En plan B. Men att ha flera planer är jobbigt. Det suger energi. Jag vill koncentrera mig på en sak. Och göra det jävligt bra. I- lands problem.

Att jag bara har mage att klaga. Fast... jag klagar inte. Jag tänker högt. Är för ivrig. Otålig. Allt tar sån lång tid. Men herregud- hur svårt ska det vara? Ta ett beslut! Bestäm er någon gång!- som den kvinnliga kollegan sa på ett möte häromdagen. Uppfriskande. Men oväntat.

Frustration som pös över. Svårt när någon annan bestämmer takten.

The Secret...

Har ni läst den? Den handlar om att dina tankar formar dig till den du är. Ger dig det du "förtjänar" och ber om. Att negativa tankar föder negativa händelser. Och tvärtom. Jag har den bland mina böcker. Har glömt bort den. Och började läsa den idag. Igen.

Och blev påmind om hur tanken faktiskt formar våra liv. Så nu har jag tänkt om. Nu har jag sträckt på mig. Nu tänker jag: Det här kommer gå skitbra. För jag förtjänar det. Jag är stark och jag är envis. Jag jobbar hårt och jag ger aldrig upp. Jag kommer sälja som fan och skratta hela vägen till banken. Så det så.

Jag behövde bli påmind. Om att det går. Och att jag förtjänar det. Att framgång ligger i tankens kraft.

När hjärtat sjönk genom kroppen...

Igår var jag på stan. För första gången på evigheter eftersom jag inte jobbar i stan, utan utanför. Åt helt fel håll. Det har öppnat en ny inredningsbutik. Och hjärtat sjönk genom kroppen när jag klev in där. Den här kvinnan har drivit butik i sitt hem ett tag. Bor långt utanför stan. Nu har hon valt att öppna i stan istället.

Hon har fina saker. Många fina saker. Det mesta i vitt. Det är ju det som verkar vara den genomgående trenden nu. Det ska vara vitt, vitt, vitt.

Jag stod där och kände hur håglös jag blev. Hur min nuvunna "jävlar anamma" attityd bara rann av mig. Det var ingen i butiken förutom jag och en kvinna till som frågade om en stol. Överallt stora vräkiga vita franska skåp. Vackra skåp. Vart fan hittar man dem tänkte jag stilla. Sen gick jag. Hade en stor klump i magen hela dagen sen. Bet på tumnageln och hade ångest.

Det börjar liksom dra ihop sig nu. Jag måste ta ett beslut. Vill så gärna tro att mitt koncept skulle funka. För dem som vågar blanda in lite färg och tuffare saker i allt det vita. Inte bara franska vita skåp. Men jag vet inte. Kan inte längre avgöra om det finns människor som gillar coola inredningsdetaljer eller om absolut ALLA har snöat in på den genomgående vita trenden.

Måste ju finnas de som älskar att blanda? Eller?