Fy fan för bajs...

Har en dotter hemma som jag inte känner igen. Hon har ögon blå som kvällshimmlen. Hår mjukt som siden och en kind som är trind och solbränd. Men hon är arg. Mest hela tiden. Vill inte, ska inte, nej, nej, nej...

Hon ska inte ha blöja. Och inte gå på toaletten. Hur länge orkar man det som förälder? Att tömma bajstrosor? Hur länge orkar man innan man blir oxgalen? Hur länge orkar man innan man gråter över vasken i grovrummet? Hur många trosor ska man behöva tömma innan det vänder?

Vi påminner. Som att ha en cockerspaniel hemma. Hon sitter på toaletten. Petar sig förstrött i näsan. Hoppar ner och säger: "Nä det kom inget nu heller"... 11 sekunder senare så har hon bajsat på sig. Igen.

Om två veckor fyller hon 3 år. Men det känns som att jag talar till en avdankad narkoman. Inget vett och inget sans. Når inte fram. Vi talar inte samma språk. Jag lirkar. Jag andas djupt och vänder mig bort för att hon inte ska se hur frustrerad jag blir. Och så bajsar hon igen.

Varför var det ingen som berättade hur jävla svårt det kan vara? Varför fick man ingen bok om hur man gör? Det var bara amningen dom tjatade om. Och vaknätterna och mjölkstockningen. Inte ett skit om hur man formar en människa utan att förstöra dom totalt.

Kom och köp konserverad gröt...

Livet går sin gilla gång. Jag väntar. Och funderar. Och funderar lite till. Väger ord. Analyserar skiftningar i rösten. Visualiserar en skrattande mun. Manar fram den där rynkan som han hade i pannan. Väger ord och fraser. Funderar på vad fan ja sa. Allt som jag borde ha sagt.

Hatar jobbintervjuer. Makten dom har. Hur hjälplös jag känner mig. Av att hänga här. Ovetandes. Dagarna går. Inga besked är bra besked var det någon som sa. Men jag vet inte. Kan jag inte bara få veta. Så att jag kan få gå vidare. Njuta av solen, dom gröna löven som börjar spricka ut här nu. Den blå himlen. Dofterna när vi går i skogen. Jag ser inte allt detta nu. Kan inte koncentrera mig. Tänker bara på mannen med makten. Att ge mig ett nytt jobb, eller låta bli.

Jag är inget kontrollfreak. Men jag hatar att vara helt kontrolllös. En bricka i ett spel. Där bara en vinner. Jag behöver ett nytt jobb, för snart är jag arbetslös. Är dålig på att sälja mig själv. Det ska framhävas, utan att vara skryt. Man ska berätta intressant och målande, utan att bli långrandig.

Och här sitter jag nu. Och väntar. Dagarna går så långsamt, så långsamt. Oron är min ständige följeslagare.

Jag har roligare än dig....

Sonen ringde mig på jobbet idag. Var hemma med pappa och lillasyster som var sjuk.
- Vad gör du, sa han.
- Jobbar, sa jag.
- Men vad gör du, sa han
- Jag skriver en massa, sa jag
- Jaha... men mer då, sa han.
- Jag går på möten med en massa viktiga människor och pratar en massa, sa jag.
- Jaha, idag har vi sett en död grävling och en skärm från en bil.
Sen fick jag en godis av pappa fast att det inte är lördag, sa han.
- Vad spännande, sa jag.
- Ja, jag har roligare än dig. Jag älskar dig. Hej då. Nu ska jag leka med Oliver, sa han.

Möhippe gissel...

Känner mig gnällig. Lite snål. Men jag gillar verkligen inte möhippor. Konstlade möten mellan en hop främmande kvinnor. Som normalt sett aldrig skulle umgås. Men det värsta är när dom som ska planera möhippan hör av sig och har den ena vidlyftiga planen efter den andra. Jag riktigt ser hundralapparna rulla.

Jag ska på tre bröllop i sommar. Tre möhippor. Alla är kvinnor som jag bryr mig om och håller av. Jag vill närvara. Men vet inte om jag verkligen känner för att lägga ut 800 spänn (i snitt) gånger tre.

Det ska vara så tjusigt nu för tiden. Spa, champagnefrukost, spela in singel i riktig studio, flyga ballong, sumobrottas och stylas till superkändis för en dag. Det ska åkas limousine och vi ska helst vara på annan ort.

Detta gör mig som småbarnsförälder ganska stressad. Det verkar inte finnas någon budget att hålla sig till. Man höftar lite och så får det landa där det landar. Allt mellan 5 och 800 spänn anses rimligt. Och om någon väljer att hoppa av så blir det ÄNNU dyrare för dom som blir kvar.

Så förlåt om jag gnäller. Förlåt om jag blir lite grinig och förlåt om jag tycker att man inte behöver leva Vegas för en dag/kväll.

Möhippor är inte min grej.

Mishmash..

Har varit skitdålig på att skriva. Har befunnit mig i ett träsk av arbete, påskägg och en tjej på snart tre år som bestämt sig för att inte ha blöja något mer. Det går så där. Hemma passar vi på henne som om hon vore en sönderstressad cockerspaniel. Det går rätt bra. Minimalt med olyckor. Det går mindre bra på dagis. Där gör hon allt i byxorna. Mest hela tiden. Hon har inte tid att gå ifrån leken och hon säger inte till. Så det är bara att kämpa på.

Tror jag har blivit headhuntad till ett nytt jobb. Vet inte om man kan kalla det det. Men en person ringde upp mig och frågade om jag var intresserad av ett jobb. Som jag inte sökt. Man ska ha tur ibland också. Jag har funderat ett tag. Ska ringa tillbaka i morgon. Nu väntar jag bara på mångmiljonarvet, lägenheten i New York och strandhuset på Hawaii.

Hur som helst. Tydligen så är jag intressant för en tjänst som informatör på ett större företag som sysslar med kommunens upphandlingar. Det är i stan. Betyder ingen pendling. Vilket är ett plus. Beggers can’t be choosers som dom säger. Och eftersom jag sitter med rumpan i rävsaxen så är det bara att hänga på nu.

Känns lite smickrande. Tänk att dom ringde efter lilla mig. Undra om det är nu som jag ska begära 38 000 i lön och tjänstebil? Kanske lite väl magstarkt att klämma till med 7 veckors semester också?

Annars så har det förhatliga trädgårdsarbetet påbörjats. Vi ligger ju lite efter här i fjällvärlden. Inget har kommit upp ur jorden, förutom krokusarna. Räfsat har jag gjort. Tills jag hade så ont i armarna att jag knappt kunde tvätta håret på kvällen. Hatar verkligen att räfsa. Har hela baksidan kvar. Funderar på att skita i det. Vi är ändå aldrig på baksidan.

Vad är oddsen...

... för att bli varslad från samma arbetsplats? Två gånger. Under loppet av tre månader. Det är inte så roligt nu.

Det fula skymtar nu...

Det är nu det börjar bli så där fult. Ute. Smutsigt, brunt och tråkigt. Dött och oinspirerande. Allt kommer fram. Skräpet ligger i drivor. Går på promenad med hunden och har en liten kille i släptåg. Städpatrullen. Han bär på en ICA- kasse och plockar från gator och diken. Papper, plast, godispapper.

Frågar om allt. Undrar vad det är. Undrar varför vuxna slänger så mycket i naturen. Bra fråga svarade jag. För att dom är dumma. För att dom inte förstår att djuren kan äta upp det och bli sjuka. Han förstår inte hur DOM inte kan förstå. För det gör ju uppenbarligen han. Med sin ICA- påse.

Sen bär han hem allt. Till oss. Och tycker att vi ska spara det. Typ slutförvara det. Jag sa nej.