Salt och Socker

Hallå?

2011-03-12T00:27:00.001-08:00

Är det någon kvar där ute? Jag har haft ett uppehåll med skrivandet. Det var inte tänkt att det skulle bli så här långt. Men jag tappade liksom sugen. På det mesta.

Tappade bort mig själv lite grann. Kände mig lite vilsen. Och väldigt ledsen. Funderade mycket. Det är bättre nu. Känns som att jag har en plan. Om vart jag är på väg. Vad jag vill med mitt liv. Vad som är viktigt.

Så nu har jag en plan. På ett längre perspektiv. Att ha en plan och aktivt jobba för att styra livet mot det man önskar. Känns bra. Nu måste jag bara ha lite tålamod.

Våren är här nu. Solen skiner och det droppar stilla från taken. Det är lättare att andas och livet är gott.

Det gör ont... så jävla ont...

2010-07-14T00:03:00.001-07:00

Trampade på en geting igår. Jag som tjatar på barnen. Om att ta på sig skorna. Låter som en gammal repig skiva när jag tjatar om detta.

Plötsligt var den bara där. I foten. Nu har jag en böld under foten stor som en golfboll. Tårna har domnat bort och värken är ohygglig.

Inte roligt. Önskar ingen detta. Blä!

Nu semester!

2010-07-03T11:49:00.000-07:00

Nu går jag på semester. Som jag har längtat. Stilla ska jag vagga i denna ljuvliga tid. Slappa och bara vara.

Det har varit overkligt hett idag. Luften darrar... som Christer Sandelin sjöng för hundra år sedan. Luften står helt stilla inne. Det blir svårt att sova inatt.

Jag har fått nytt jobb. Igen. Ett fast jobb denna gång. Och det känns så skönt. Nu kan jag sluta jaga. Sluta fundera och oroa mig. Jag går tillbaka till min förre arbetsgivare. Det känns bra. Rätt. Men mina drömmar på eget finns kvar. Kommer tid, kommer ro.

Nu går jag ut i solen. Med ett glas rosé som verka vara den här sommarens sommarplåga. Rosé ska det vara om man vet vad man håller på med.

En bok under armen. Varma vindar mot en bar arm. Ett djupt andetag. Andas ut. Jag är ledig.

Fy fan vad skönt! Härliga sommar jäklar vad du är fin! Fem veckor. Att peta med tårna i gräset.

Läskigt när det brinner..!

2010-06-30T07:58:00.000-07:00

Det är läskigt när det brinner. När huset brinner ner. När inget finns kvar. Allt utplånas.

Det drabbade min svägerskas väninna i veckan. Mitt i natten. Tog elden fart. Två vuxna och deras fyra barn. Tog sig ut. Med nöd och näppe.

Nu finns inget kvar. De har bara varandra. Och sina underkläder de hade på sig den natten.

Sekelskiftsvillan som de omsorgsfullt renoverat i flera år. Är bara en hög brända bräder nu. Vilken sorg. Kan inte riktigt föreställa mig den.

Jag känner dem inte. Alls. vet inte ens vad de heter. Men jag kan hjälpa ändå. Så nu har jag tömt mina skåp på allt från jeans till gardiner. Glas och bestick. Sommarklänningar till flickorna och tröjor till pojkarna.

Allt som bara ligger här och samlar damm åker nu. Det finns dem som behöver mitt överskott bättre. Jag har ett helt hus. De har ingenting.

Molnen hänger tunga...

2010-06-24T22:47:00.000-07:00

Det händer en del i mitt liv nu. Bra saker. Fina stunder. Glada miner. Ett lätt hjärta. Det ska jag berätta om. När tiden är inne. Jag har en hemlis nämligen. Nog om det. For now.

Alldeles strax ska jag äta jordgubbar till frukost med mina barn. Lyx!

Det är fem arbetsdagar kvar till en otroligt efterlängtad semester. I fem veckor ska jag ta dagen som den kommer. Utan krav. Bara vara. Och ladda batterierna.

Nu midsommar med fina vänner. Glada miner och varma hjärtan. Vi skiter i molnen. Faktiskt!

Så det så..!

2010-06-16T09:53:00.001-07:00

Måste säga. Att det är nog tur att jag har barn. Som liksom håller mig på marken. Grundad och jordnära. Med fokus på vad som egentligen är viktigt. Och vad som inte är ett problem. Vad som inte är värt att göra en stor grej av. En issue liksom.

Jag hade ett samtal med sonen idag. Vi har länge först en diskussion. Om huruvida han egentligen ska stå upp och kissa eller inte. Han envisas med att han ska stå upp. För det gör pappa. Jag envisas med att han ska sitta ned. För han kissar utanför. Jämt.

Så idag pratade vi om det igen. För miljonte gången.
- Sitt ner när du kissar.
- Varför?
- Du kissar utanför.
- Det gör väl inget.
- Jo det är äckligt.
- Finns andra saker som är äckligare.
- Som vaddå?
- Bajs!

Sen var den diskussionen över.

Om att höra till...

2010-06-15T12:05:00.000-07:00

Jag hade ett samtal. Med en riktigt god vän idag. Ett samtal som slutade med att jag blev ledsen. Och det var så jobbigt. Att ge efter. För tårarna. Jag kände hur jag blev fysiskt illamående och att det liksom gjorde ont i kroppen av att hålla emot tårarna. Hur det började spänna i käkarna och talet blev grötigt. För gråta det tänkte jag fan inte göra. Någon stolthet har man väl ändå?

Men så gjorde jag det. Ändå. Jag grät. För allt och inget. För jag började helt plötsligt tänka på en äldre herre som jag träffade genom jobbet för en tid sedan. En stilig, stolt man. I 70- årsåldern. Hur rak i ryggen han var. Tills jag råkade nämna hans hustru. Som är döende i ALS.

Hur han liksom sjönk ihop. Hur luften gick ur honom. Och han blev förtvivlad. Och jag såg hur jobbigt det var för honom. Att bli ledsen inför mig. Hur han verkligen inte ville. Vara ledsen inför mig. Det gjorde så ont.

Jag kom att tänka på honom idag. Av någon outgrundlig anledning. När jag själv var ledsen. Och besviken. På en människa som bara bryr sig om. På sina egna villkor.

Samtalet med min vän hade sitt ursprung. I en djup besvikelse och ett beslut. Där jag insett att jag är alldeles för ärlig med människor i min omgivning. Hur jag blir utnyttjad. Och bortvald. I en massa olika sammanhang. Hur jag ger till andra. Även när de inte vill ha det. Och hur ledsen jag blir när jag ändå inte får vara med.

Samma känsla som när man var liten. Viljan att vara til lags, ställa upp, finnas till hands. För att sedan bli avvisad. Hur jag alltid har anpassat mig efter andra. Som aldrig gör det samma tillbaka.

Och jag förstår inte varför. Jag aldrig lär mig. Att bara sköta mitt. Gå min egen väg. Aldrig försöka knyta an.

Men det här med masker. Är inte min grej. Och i dagens samhälle förlorar jag på det.

Inte glad alltså...

2010-06-08T08:58:00.000-07:00

Idag när jag skulle åka hem. Från jobbet. Så kom jag inte in i min bil. Det var inte så att jag tappat bort nyckeln eller så. Låset hade inte heller gått i baklås.

En människa hade parkerat sin bil. Mycket nära min bil. Väldigt nära min bil. Vi snackar 10 cm nära min bil. Så att ta sig in den normala vägen. Som jag normalt gör. Gick inte. Det gick inte att öppna dörren.

På andra sidan bilen. En stolpe. Löjligt nära den också. Lite för nära. För att jag skulle kunna öppna dörren tillräckligt.

Fick klättra genom bagageutrymmet. Det var ohyggligt pinsamt. Och jag var jätteirriterad. Jag svor hela tiden. Fast tyst. För jag ville ju inte dra någon uppmärksamhet till mig. Och min prekära situation.

Kan för mitt liv inte förstå? Märker man inte att man står alldeles för nära den andra bilen? Hur kan man bara missa en sådan grej?

Tååålamooood......

2010-06-06T08:06:00.000-07:00

Hur vet man vad man egentligen vill? När man vill många saker samtidigt? Liksom många helt OLIKA saker. Jag tror jag har problem med det. Att jag inte riktigt vet. Att jag kan tänka "Åh, det DÄR vill jag testa. Det verkar ju skitkul!"...

Jag kanske inte är riktigt vuxen? Är det DET som är problemet? Jag upplever ibland att jag är som ett barn i en godisaffär. Jag far liksom hit och dit och vill testa, prova, känna efter och framför allt... inte gå miste. Om något.

Och så har jag så irriterande dåligt tålamod. Allt ske helst ha skett igår. Att jag är en del i ett större sammanhang där jag inte kan påverka utgången. Är inte riktigt min starka sida. När jag får en idé så är det ofta en riktigt bra idé. Det kan vara mitt i natten. Och ändå tycker jag att det är en bra idé att skriva en text eller sy nya gardiner.

Jag har inte tid. Att vänta. Jag hatar att vänta. Men nu måste jag nog det. Det är därför som jag ser fram emot en lång semester utan några större händelser. Då ska jag träna på att bara vara. I nuet. Inte fundera. På allt som jag ändå inte kan påverka.

Oskar Linnros - Från och med Du

2010-05-26T12:12:00.000-07:00

Mitt i allt det onda. Mitt i alla tårar. Så är jag lite förälskad i den här killen. Jag nynnar på väg till jobbet. Det spritter i benen. Solen bygger bo i hjärtat. Och i tanken så sover vi sked.

Tyst och frånvarande...

2010-05-26T09:27:00.000-07:00

Det har varit tyst från mitt håll ett tag. Jag har inte så mycket att säga just nu. Jag tar mig igenom dagarna med konstant värk numera och sover dåligt. Känner mig ledsen och lite nollställd. Av ingen speciell anledning. Egentligen. Mer än att jag har ont.

I morgon ska jag till läkaren. En ny. Han är erkänd och ökänd. Erkänt bra, ökänt otrevlig. Bävar lite inför det. Åt båda hållen. Att han säger att jag är jättesjuk… eller att det inte är något fel. Vet inte riktigt vad som skulle vara värst?

Igår hade jag så ont att jag gick och la mig strax innan 21. Somnade inte förrän efter 01. De sista timmarna grinade jag mest. Jag kan inte leva så här. Jag vill inte leva så här. Kostant smärta gör mig galen.

Nu förstår jag de människor som tar livet av sig när alla instanser vänt dem ryggen och smärtan är överjävlig. Man kan inte leva så. Det är bara så. Konstant skärande smärta som inte syns utanpå. Måste vara det jävligaste som finns.

Jag vill bara slita huvudet av kroppen.

Vackra saker...

2010-05-07T08:47:00.001-07:00

Bild från Emelie Almhager

En nyfunnen vän har gjort en vacker tavla. Till mig. Den ska sitta på en vägg i min hall. Den gör mig glad. Och lätt i hjärtat.

Av en slump hittade jag henne. På webben. Hon ska nu försöka illustrera bilderna som jag behöver till mina barnböcker. Som legat länge och skräpat i en låda.

Jag tror det kan bli bra. Jättebra. För hon har rätta känslan. Rätta knycken.

Wiiiieh!... typ.... eller nått....

2010-05-06T09:17:00.000-07:00

Astrid sa. Ibland måste man hoppa. Fast att man inte vågar. För annars är man bara en liten lort. Det har jag gjort nu. Jag har skickat mina texter till en illustratör. Som jag inte känner. Som jag liksom bara snubblade över. Och som är otroligt duktig.

Hon har läst. Och fnissat hela tiden. Sa hon. Jag tror det är ett gott betyg. Det kan bli bra. Det som är jobbigt nu. Är att jag bara kan vänta. På ett skissat förslag från henne. Sen kan jag börja förödmjuka mig. Hos de olika förlagen. Vilket lär bli många. Säger dem som vet.

Har ingen aning om hur man gör. Vet nog inte vad jag gör heller. Men det är väl en chansning. Som så mycket annat. Livet är som en syltburk. Rör man inte runt i den ibland så händer det inte speciellt mycket.

Så nu rör jag om lite grann. Hopp!

Dagens goda gärning...

2010-05-05T10:09:00.001-07:00

Jag har lämnat blod. Gick ditt på lite ostadiga ben. Långt ifrån kaxig. Spruträdd som jag är. Eller rädd och rädd. Obekväm.

Träffade världens gulligaste människa. Med något som såg ut som en stoppnål. Då ville jag gå hem. Men jag låg snällt kvar. Och kramade en blå boll. I handen.

Och vips så var det över. Inte ett dugg ont. Sju minuter tog det. Dagens goda gärning.

Känner mig givmild. Och lite stolt.

Jag säger upp mig!

2010-05-02T07:05:00.001-07:00

Blir otroligt provocerad när min son säger. Du gör ingenting. Och menar att jag inget gör som SYNS. Efter att ha tillbringat dagen med att måla om i grovrummet, tvätta, vika tvätt, laga mat, beskära buskar, städa i förrådet och handla. Så blev sonens svar. Du gör ju ingenting. Min man har borrat idag. Det syns. Och det hörs. Min man har även snickrat lite idag. Det hörs och synd det också.

Men att jag har dammsugit och torkat golven. Och även tvättar fönster. Det görs i det tysta. Och således har jag inte gjort någonting idag.

Det är jävligt provocerande. Och jag kan inte låta bli att bli arg. Eftersom jag redan nu märker att han anammat både könsroller och fördomar.

Jag sliter som ett djur här hemma. Med allt det osynliga. Att då säga till mig. Du är bortskämd Johanna som har en sådan redig man. Han gör ju så mycket. Du tvättar ju bara. Är som att få ett slag rakt i nyllet. HÅRT.

Så nu tänker jag sluta med allt det som jag inte gör. Jag tänker även skita i tvätten. Så kan ni komma sen och säga att jag inget gör. När de rena kalsongerna är slut. När det inte finns någon färdig mat när ni kommer hem. När lakanen i era sängar är så skitiga att de står för sig själva. När kalket i toaletten har gjort så att toalettstolen ser ut att vara tagen direkt ur filmen "A clockwork orange", när dammet växer till hotfulla monster i hörnet, ytterkläderna ligger i leriga högar innanför dörren och de två barnen ser ut som två gatubarn från Bolivia.

Jag säger upp mig som projektledare för den här familjen. Någon annan kan ta över det ansvaret nu. Någon som verkligen GÖR något. Ska bli jävligt intressant att se vem som kliver in i mitt ställe.

Det känns som att...

2010-04-26T08:44:00.000-07:00

...jag skulle behöva plocka ut hjärnan och liksom rekonda den. Ordentligt. Det går trögt nu. Kommer på mig själv med att sitta och stirra rakt ut i tomma luften. Ibland på folk. Som tror jag glor. Och då skäms jag. För jag glor inte.

Jag liksom funderar. Och det tar sin lilla tid just nu. Jag glömmer saker. Jag känner mig lite virrig. Så jag behöver nog polera hjärnan. Eller så tar jag fram startkablarna. För batteriet rusar mot låga nivåer med en hisnande fart.

Jag gör konstiga saker också. I veckan som gick åkte jag till jobbet. Med bara ett öga sminkat. Jag glömde måla det andra. I morse hade jag en låda kakor med mig till jobbet. Istället för kalopsen.

Sonens lekkamrat hade lämnat en död råtta i handfatat på toaletten igår. Fast han hade tvättat den noggrannt. Såg det ut som iallafall. Den har liksom blöt och ynklig. Då han jag tänka som hastigast.

"Det ligger en död brun råtta i mitt handfat. Varför reagerar jag inte på det? Varför skriker jag inte? Varför blir jag inte förbannad? Det ÄR ju skitäckligt"

Jag gick bara därifrån. Sa till maken: "Det ligger en död råtta i handfatet. Deal with it."

Slö, slapp och likgiltig. Inte glad, kåt och tacksam. Måste ha semester! Och SOL!!!!!!!!!!!!!!!

Vill ha! Punkt slut.

2010-04-16T10:59:00.001-07:00

Ska bara ta ett banklån... no biggie!

Luften har gått ur mig...

2010-04-15T09:43:00.000-07:00

Ibland vet man inte vart man ska ta vägen. Om man ska skratta eller gråta.

Som ensamstående förälder vet jag inte hur fan man räcker till. Hur man hinner se allt. Och registrera nyvakna hyss. Ett oskyldigt "vi går ut och leker" slutade idag med punkfrilla.

På dottern. Hon som har det finaste håret i världen, ser numera ut som en galen gatuunge. Hennes bror har hjälp till att styla henne.

Treåringen kommer hem med utsläppt hår. Hon lämnade huset med tofs. Jag frågar henne vart snodden tagit vägen. Hon rycker på axlarna. Det är då jag inser att hennes hår numera är kort på ena sidan huvudet och väldigt "testigt" baktill.

Stora testar saknas på ungens huvud. Det blixtrar till i huvudet och jag blir vansinnig. Vi har ju redan haft en jävla hårincident den här veckan. Vad fan är det som händer?

Storebror klippte berättar dottern. I vedboden hos grannen. Sen kastade han håret i snön. Kom så ska jag visa. Treåringen är mycket hjälpsam och visar.

Och mycket riktigt. Där ligger testarna. Slängda i snön. Utanför vedboden. Hos grannen.

Det är bara hår. Jag vet. Det växer ut. Jag vet. Men det är för jävligt vad skit de hittar på. Jag pallar inte mer.

Ljuset i tunneln...

2010-04-14T06:56:00.000-07:00

Idag var jag hos sjukgymnasten. Ytterliggare en i raden. En man. Så till den milda grad lik min svärfar att jag höll på att börja gapskratta. En trevlig man. En man med egna flickor. Det märktes liksom på hans sätt. Och det han sa. Han skojade en del.

Han tittade på min rygg. Till att börja med. Det tog honom 11 sekunder att konstatera. Att jag har skolios. Och att jag kan stretcha musklerna i nacken tills jag dör. För det kommer inte hjälpa mig ett dugg. För jag har en kota i nacken som hamnat snett. Atlaskotan. Som måste manipuleras tillbaka.

Då började jag gråta. För ett år av smärta och flera sjukgymnaster senare så har jag inte kommit längre än till stretchövningar. Som inte hjälper. Och de har liksom inte lyssnat när jag säger att det inte hjälper. Eller så har de inte förstått när jag försökt förklara mina problem.

Nu ska han skicka mig vidare till en kollega som ska vara toppenbra på manipulation. Vad nu det innebär.

Det intressanta är att jag för bara några dagar sen fick tips om en läkare i Stockholm som jobbar med nackskador/smärtor som har sitt ursprung i en krånglande atlaskota. Honom ska jag besöka. Om det så är det sista jag gör.

Tack fina Christine för ditt tips. Du får en guldstjärna i himlen. En stor.

Jävla måndag...

2010-04-12T07:13:00.000-07:00

Idag när jag vaknade. Så var jag ensam med två barn och en hund. Inget konstigt med det tänker ni. Men jag tycker att det liksom blir lite jobbigare. När man är själv. Med allt ansvar. I fem dygn.

Kunde inte hitta mina bilnycklar. Någonstans. Ringde min man. Jodå. De låg finfint i hans byxficka. I Mörrum. 65 mil ifrån vår lilla stad.

Alternativ till transport. Buss. Som går en gång i timmen. Situation. Två barn. Som ska åt vardera hållet. Lösning. Mannens firmabuss. Som jag förmodligen inte får köra. Eftersom jag inte täcks av någon försäkring. Typ.

Sket jag faktiskt i. Högaktningsfullt. Och det gick bra. Körde inte på något. Körde inte ÖVER någon. Och skrapade inte i en endaste lilla gång.

Kommer till parkeringen på jobbet. Inser. Att parkeringskortet sitter i andra bilen. Och nycklarna till den låg ju i mannens ficka. I jävla Blekinge. Parkerar på kundparkeringen. Går för att betala. Då funkar inte kortet.

Ska betala med mynt. Har fyra sorgsna kronor. För dottern har länsat min plånbok. Rusar runt en folktom parkering klockan 07.15 en måndagsmorgon för att hitta en vänlig själ som kan växla. Inte det lättaste.

Hittar en vänligt sinnad människa. Skrapar ihop parkeringspengar. Sjunker ner på stolen vid mitt bord på jobbet.

Bara för att inse att matlådan står kvar hemma.

Så kan det gå...

2010-04-11T05:28:00.000-07:00

Jag är tydligen inbillningssjuk. Smärtan jag har i nacken finns tydligen inte. Inte på riktigt. Den har jag bara inbillat mig. I över ett år.

Sjukgymnasten kan inte göra något mer. Hon har gett upp. Skickade ut mig genom dörren med ett hurtigt "lycka till"...

Så kan det gå.

Mina symptom är för diffusa och sitter inte där hennes fina övningar ska kunna hjälpa och göra nytta. Blir lite förvånad måste jag säga. Att man som utbildad sjukvårdsperson bara ger upp. Inte blir nyfiken och tänker "men vad fan är detta?"... och gräver lite till.

Av tio patienter så kan hon enkelt bota nio. Jag var patient nummer tio. Som inte var fullt så enkel. Då blev jag klassad som inbillningssjuk.

Jag önskar faktiskt. Att jag bara hade inbillat mig hela det här året. Och att när jag vaknar i morgon. Så är det borta.

Sugar is the devil!

2010-04-04T02:25:00.000-07:00

Jag hade knappt hunnit ta mig upp ur sockerträsket som jag helt frivilligt valde att stiga ned i under julledigheten. Så kom påsken. Nu sitter jag inte ens på kanten. Jag simmar fritt. I sockerträsket. Planen är att överdosera. Så till den milda grad att jag blir sjuk. För på tisdag. Är det över. För gott.

Sugar is the devil. Så är det. Mitt knark. Mer eller mindre. Jag missbrukar inte socker. På långa vägar. Men jag känner att suget efter socker gör sig påmint lite väl ofta. Så därför. Får det vara slut nu. På tisdag börjar mitt nya liv. Jag kommer suga på mina supernyttiga riskkakorn på jobbet. Och drömma om kladdkakor.

Men det går väl över det också. Hoppas jag.

Det osar katt...

2010-03-31T09:51:00.000-07:00

Ibland. Blir jag så trött så trött. På folk. Som inte har något vett. Som tydligen inte kan skilja på vad som är ok... och vad som inte är ok.

Hur man liksom BÖR göra saker och ting. Rent moraliskt. För att det ska vara ok. Den senaste veckan har jag på mig väg genom livet. Stött på flera incidenter där jag skulle vilja påstå att saker och ting inte gått helt rätt till.

Jag börjar nu tro att kosmos och universum testar mitt tålamod. Och till viss del även min självkänsla. Men se... jag har helt andra planer losers!

En Johanna utan en riktigt bra plan är ingen riktig Johanna. Så det så. Och tålamod är inte min bästa vän.

Hoppsan... ojdå...

2010-03-31T09:46:00.000-07:00

Idag har min man klippt håret på 6- åringen. Med trimmer. Det gick inget vidare. Mannen hade inte rätta knycket och sonen inte rätta tålamodet. Det slutade med kal fläck över vänster öra.

Sonen är missnöjd. Mannen skäms. Detta ska bli intressant. Hur ska mammen tackla det faktum att alla andra sexåringar kommer registrera den kala fläcken och fråga vad fan han har gjort?

Gode Gud hör min bön (fast jag aldrig tillber dig, aldrig går i kyrkan och inte ens tror på din dåtida existens)… låt inte snorungarna skratta åt min lillkille.

Det är allt jag ber om. Och så världsfred.

Men herreguuuuuud.... det tar ju aldrig slut?!

2010-03-29T09:17:00.001-07:00

Är så jävla satans förbannat apless på detta vita jävla helvete! Så. Nu har jag sagt det. Och det känns jävligt bra!

Ursäkta att jag var ful i mun. Men det var månader av updämd frustration som kom ut där. Var bara tvungen. Att pysa lite. Är så grymt irriterad och trött på den här vita skiten.

Det var kul i början. Nu börjar slutet på det här eländet kännas som en hel evighet. Jag ser inget slut. I morse snöande det ju igen. Fattar ingenting?

Växthuseffekt my ass! Eller så är det så att det brinner i Australien. Och vi går mot en ny istid. Det är nog så. Det blir nog aldrig varmt igen. Fy fan!

Det kliar i fingrarna...

2010-03-28T06:28:00.000-07:00

Jag vill göra om hemma. Överallt. Är så vansinnigt trött på det försiktiga. Det fega. Det svenska.

Måste ha ett nytt hus inser jag. Att sätta tänderna i. Börja om. Tänka annorlunda.

Detta vill jag ha. NU!

Vill ha, vill ha, vill ha...

2010-03-28T02:01:00.000-07:00

En plåtlampa. Ej ny. Ju fulare och skabbigare desto bättre. Skavd och nött. Det vill ja ha.

Bara den funkar. Och inte är nyproducerad. Det vill jag ha.

Så har ni någon på lager. Som ligger och skräpar. Så är jag intresserad.

Nu ska jag gå på jakt.

Ute & Inne

2010-03-27T23:28:00.000-07:00

Till alla er där ute. Som precis som jag. Har lockigt hår. Och som ganska många dagar av året faktiskt hatar håret. För det blir aldrig riktigt bra. Hur man än gör.

Som älskar håret när man kommer från frissan. Men sen blir det aldrig så bra igen.

Ville bara säga att lockigt hår är inne igen. Permanenten är på stark uppgång. Ute är plattången. Hopplöst ute. Den är helt stenkall.

Så sträck på er krulltottar. Min frisör har nämligen ojjat sig över mitt lockiga hår. Och hur inne det är. Minsann. Så nu får plattången allt flytta ut. Sayonara!

Moahahahahaaaaa!

2010-03-26T23:10:00.000-07:00

Ett tekniskt under. Det är vad det är. Och en totalt intressebefriad person som jag vad gäller teknik, prylar och manicker i övrigt- kan bara säga. Intressant. Mycket intressant. Jag kan numera se er. Vart ni bor. Hur ofta ni är här. Tyvärr inte vad ni jobbar med och vad ni fyller era liv med. Men jag ser er.

Även er som jag inte vill ha här. Det är ett helt annat problem. Som är till för att lösas. Men som sagt. Jag ser er. Moahahhahhaaaaaa!

Motstridiga viljor...

2010-03-26T11:29:00.000-07:00

Hela förra året var jag duktig. Jag drog ner sjukt mycket på intaget av socker. Det var inte lätt. Men det gick. För jag bestämde mig liksom. Jag slutade även äta bröd. Iallafall i den utsträckning som jag brukar. Det gick bra. För jag bestämde mig.

Målet var att få bort fläbbet på ryggen. Ni vet det där dallriga fläsket som hänger över byxorna så fort man tar på sig något annat än mysbyxkor i storlek XXL.

Sen hände något under julen. Jag föll tillbaka. Handlöst. I gamla vanor. And guess what? The fläbb on the back is back!

Just nu är det otroligt jobbigt. Jag har noll motivation. Det är halt och jävligt ute. Så jag kan inte gå mina sedvanliga lååååånga promenader. Jag är konstant hungrig och sugen. Jag säger i huvudet nono. Sen gör liksom handen något helt annat. Typ yesyes. Och så har jag ätit en massa skit. Igen. Fast jag egentligen inte vill.

Och fläbbet sitter där det sitter. Me not happy. But me. Also apatisk. Typ.

Och så klämmer jag en till bulle. Jävla skit!

För stort...

2010-03-24T10:56:00.000-07:00

Ibland gör man misstag. Även jag.

Jag blir ofta förälskad. I kläder. Som jag egentligen inte kan ha.
Men jag skiter i det. Och köper ändå.

Nu har jag tvingats inse. Att kappan från spanska Desigual.
Är alldeles för jävla stor. Vi måste gå skilda vägar. Så är det bara.

Jag vet att den kommer göra någon annan väldigt lycklig.

Jag gråter en tår.

Tradera here we come. Kappan och jag. Jävla skit. Jag kan vara så dum.

Så det kan bli...

2010-03-03T09:27:00.000-08:00

Jag glömde. Jag fyller ju år idag.

Medelålders är ett väldigt jobbigt ord. För mig har medelålders alltid stått för 55+. Men det är ju inte så har jag fått mig berättat. Jag är medelålders. Och det känns inget vidare att säga högt faktiskt.

35 år blir jag. Bara en siffra. Kunde lika väl stått 27. Eller 39. Föredrar givetvis 27. Men det är liksom i backspegeln. Vad har egentligen hänt mellan då och nu?

Känns lite som en tonårskris. För gammal för vissa saker. Och alldeles för ung för andra. Jag tycker liksom fortfarande att det kan vara rätt underhållande med dåliga dockusåpor. Och Melodikrysset kan faktiskt vara riktigt trevligt. Det är lite schizofrent just nu med andra ord.

Firar gör jag tillsammans med två mycket febriga barn. Ätandes biffstroganoff. I en annan del av världen firar en annan 35- åring med champagne och dyrt restaurangbesök. Men vad är väl ett besök på dyr restaurang i East Village?

Men kom igen... folk!

2010-03-03T09:22:00.000-08:00

För övrigt så vill jag bara säga att jag oroar mig mer för dem som går till jobbet när de är sjuka, än de som tar en sjukdag fast de inte är sjuka.

Jag vet inte om jag överreagerar… men när man hostar och snörvlar så man tror att lugorna ska komma upp… då tycker jag att man borde vara hemma.

Jag vill inte bli sjuk. Nä fel… jag har inte tid att bli sjuk. Eller råd heller för den delen.

Om ett besök... som gjorde ont...

2010-02-26T09:06:00.000-08:00

Idag var jag hos sjukgymnasten. Utan hopp. Men med mycket värk.

På hennes frågor svarade jag tafatt. Det är svårt att beskriva smärta. Vart den sitter och hur det känns. När det gör djävulskt ont.

När hon frågade hur smärtan påverkar mig. Så blev jag ledsen. Bölade som en galen människa. Hon langade servetter och jag hulkade. Sen stretchade vi lite. Typ.

Mycket märkligt.

Så nu ska jag ligga på soffan. På rygg. Och tänja musklerna i nacken. Jag tänker säga att jag tränar. Rodel.

Kära modeproducenter...

2010-02-25T11:09:00.000-08:00

Jag har en fundering. Något jag behöver en förklaring till. Jag vill gärna veta hur ni tänker.

När ni envisas med att sätta svarta tvättrådslappar i vita kläder och vita lappar i mörka kläder.

Det gör mig galen. Speciellt när de är placerade på kläder där de verkligen syns. Jag börjar tröttna på att klippa bort dem.

Vad är syftet? Och vart kan jag vända mig för att förklara hur idiotiskt detta är?

Att gå våren till mötes...

2010-02-22T23:46:00.000-08:00

Mycket tjat nu. Om längtan efter våren. Jag har ett annat problem. Och det är håret. Som levt under en gigantisk mössa under ett antal månader. Det ser ut som en brun JOFA- hjälm.

Platt, livlöst... platt... torrt, platt, statiskt, platt, livlöst... dött.... en tova... svinto.

Så här skulle jag vilja se ut varje morgon när jag hjular iväg nerför gatan till mitt stimulerande arbete.

Glad, vacker, bubblig i sinnet och alltid fin i håret.

Måste nog hyra in en stylist. Eller så kanske det räcker med en 10- kilos hink med flytspackel och brun utan sol. Partyshopen har dessutom utförsäljning på peruker. Det är taget!

Om man ändå kunde ömsa skinn...

2010-02-22T23:36:00.000-08:00

Fan så bra det skulle vara. Och enkelt. Jag är trött på mina paltor. På alla fula tröjor. På att det är samma skit varje dag. Jag känner mig som en lodis.

Blek, ful, trist och liksgiltig. Behöver ömsa skinn. Behöver lite sol. Behöver lite värme. Behöver nya kläder. Allt är fult, noppigt och tråkigt. Jag kan tydligt höra suckarna när jag öppnar garderoben. Vet inte om de kommer från mig eller kläderna.

Funderar på att bara rafsa upp allt. Ta det i famnen. Ösa ut det på gården. och tända på. Det är ju inte direkt någon brandfara. Och vallarna mot grannarna är numera 2,5 meter höga.

Så jag ska nog elda lite. Den enda risk jag ser med detta är att jag inte kommer ha NÅGRA kläder att ta på mig. Fast å andra sidan så är inte heller det ett problem. Jag stannar inne helt enkelt.

Man vet att man blivit gammal när...

2010-02-21T12:53:00.000-08:00

...man sitter på tåget och irriterar sig som fan på två tonåringar som i tre timmar i sträck rengör insidan av varandras munnar.

Jag förstod att de var förälskade. Det framgick med all önskvärd tydlighet. Men i tre timmar? Det var inte själva hånglandet som var problemet. Det var det monotona slaskljudet. Jag blir galen på sånt.

Jag vet. Jag är gammal. Och grå. Och sur. Och förmodligen lite avundsjuk. Men för helvete. Skaffa ett rum. Eller gå in på handikapptoan.

Tåget var för övrigt sjukt försenat. Så det var där irritationen tog sin början. Inte det hånglande paret. De spädda mest på den. Med sitt tre timmar långa slaskande.

Det globala uppvärmingen känns långt borta...

2010-02-19T00:50:00.001-08:00

Snön vräker ner som om det inte kommer någon morgondag. Jag förstår verkligen inte. Hur kan det komma så här mycket snö?

Ska åka tåg i eftermiddag och kikar ängsligt på SJ's hemsida. Lika bra att jag tar med matsäck. Kommer säkert fastna någonstans på vägen. Fan att jag skulle pricka in just den här dagen.

Våren känns som hundra år bort och jag kan inte ens föreställa mig hur lång tid det kommer ta för allt detta vita att smälta bort. Vi kanske får våra vitsippor i slutet av juli.

Jag vill sitta i solen och dricka rosévin. Inte under en filt med en temugg.

Allra mest längtar jag efter att slippa den dagliga kampen med min treåriga dotter som hatar ytterkläder. Säger jag overall så skriker hon i falsett. För hon tycker minsann om när det är kallt.

Solchock...

2010-02-17T08:19:00.000-08:00

Jag måste ha fått en ljuschock i helgen. Nästan fyra månader med konstant mörker och kyla gjorde att kroppen fick en chock när ljuset bröt igenom i lördags.

Jag känner mig olidligt trött. Nästan på gränsen till ett komaliknande tillstånd. Samtidigt som jag har en känsla av att vara lite uppskruvad och speedad. En utanför-kroppen-upplevelse. Som att jag inte riktigt kan kontrollera kroppen.

Jag tror det blev för mycket sol i helgen, för mycket takdropp och för mycket fågelkvitter.

Vill helst bara ligga i en snödriva och kolla på den otroligt blå himlen. Som just idag då... skyms... av en jävla massa snö.

Funderar även stillsamt över vart allt smätvatten ska ta vägen. Som kommer bli resultatet av 2,1 meter snö som vi tydligen har fått här uppe. Det stod i tidningen i morse. Så då måste ju det vara alldeles helt sant.

Ett sak vet jag med säkerhet. Vi kommer få problem. Med smältvattnet. Gatubrunnarna kommer få spunk. Och liksom totalt svämma över. Kan bli intressant. Eller katastrof. Beroende på hur man ser det.

Att jag inte bara kan nöja mig...

2010-02-15T10:11:00.001-08:00

Det känns ibland som att jag ständigt är på väg någonstans. Som en nomad. Planerar mina dagar och inväntar nästa viktiga drag. Rastlös. Av naturen. Alltid ett vakande öga riktat mot ena flanken.

Jag är liksom aldrig riktigt nöjd. Sätter mig aldrig ner. Och slappnar av. Dåsar till. Det händer inte. Alltid vaken. På hugget. Spanar efter nya äventyr och andra utmaningar.

Ibland är det lite jobbigt. Lite enerverande. Att jag inte bara kan slappa till och låta tiden gå sin gilla gång. Fast oftast. Är det jävligt skönt. Att inte vara den som bara nöjer sig. Och finner sig. Och låter livet gå. Upp i rök.

Det är inte det att jag vill göra intryck. För det ska gudarna veta att mina arbetsplatser ständigt tycks vara till brädden fulla av människor som tycker att de är viktiga. Oumbärliga.

Men jag. Vill fylla mitt liv med roliga saker. Utmaningar. När det inte är någon utmaning. Det är då jag börjar snegla. Fundera. Tänker större. Tänker annorlunda.

Kanske är det fel. Att vilja något mer. Att inte nöja sig. Det skulle vara så skönt. Att bara kunna nöja sig.

Samtal mellan två unga män...

2010-02-13T01:07:00.001-08:00

Hämtar min 6- åring på skolan. Jag är lite stressad och springer. Halkar och skrapar handen. Pinsamt! Handen svider som fan.

Väl inne. SAå måste det letas. Kläder. Ständigt detta letande i torkskåp och stora tunnor med smutsiga kläder. Det luktar urk. Verkligen urk. Smuts och svett och kiss. Barn i sin allra bästa form.

Känner hur jag svettas. Blir irriterad över alla grejer som JÄMT är borta. Hur svårt ska det vara? Handen svider.

6- åringen med kamrat står snett bakom. Beskådar högen med smutsiga kläder som jag vräkt ur en stor tvättkorg. De samtalar om OS och husen de gjort av mjökkartonger. Vems som får plats med den största bilen.

Plötsligt.

- Är det där DIN mamma J?
- Jaaaaa..... vadårå? (han låter missnöjd och lite generad)
- Hon är fräsch!
- Jaaa..... mamma hörde du..? A säger att du är fräsch.

Dagens finaste komplimang. Knasungar.

Arbete gör dig icke rik...

2010-02-13T00:57:00.000-08:00

För några dagar sedan så skrev tre pålästa ekonomer i DN att i landet Sverige så är det helt omöjligt att ARBETA sig till rikedom. Man måste kunna räkna för att bli rik. Man måste kunna placera pengarna så att de liksom arbetar åt dig. Först då blir du rik.

Då kan jag lika gärna lägga ner nu. För jag är skitkass på att räkna. Och det här med att placera pengar fattar jag inte ett skit av. Dessutom så blir jag bara nervös.

Så jag tolkar alla dessa tecken som att jag lika gärna kan sluta nu. Arbeta. Och försöka sträva uppåt. För inte nog med att jag aldrig kommer bli rik. Jag har liksom fastnat på en nivå. En osynlig nivå. Jag vill vidare. Ta mig an större utmaningar. Utmana mig själv och ta ett större ansvar.

Men se. Det går icke. För jag har liksom fastnat på mellanmjölksnivån. Sitter fast med ena foten i ett hål. Här ska jag alltså stanna. Uttråkad och fattig. Det osynliga glastaket är liksom inte osynligt längre. Jag ser det med all önskvärd tydlighet. Det är hit men inte längre.

Är det så det ska vara nu? Jag sitter i ett fack. Som en dålig skådis. Om det ändå varit komedifacket jag fastnat i så att jag åtminstonde fått ha lite roligt.

Skulle du sakna mig om jag dör...?

2010-02-06T04:08:00.000-08:00

Det finns en kvinna. En känd kvinna. Som varit på livets botten. Och som tog sig upp. Vissa tycker att hon är hysterisk, jobbig och fladdrig. Jag tycker hon är rätt cool. En gång pundare. Nu fin innebrud i Stockholm. Hon får sitta i TV. Hon är någon.

Har svårt att se henne som nerpundad i Stockholm. Uppklädd till tänderna med en portfölj full med falsklegg och utbetalningsblanketter. På jakt genom stan för att blåsa någon myndighet medans drogerna med rasande fart är på väg ut ur kroppen.

Jag tänker på det där ibland. Hur lätt det är att håll upp en fin fasad. Hur ledsen man än är. Så håller man skenet uppe. För de flesta tycker att det är jobbigt när någon är ledsen. När hon som verkar stark blir liten.

Den här kvinnan. Den gamla pundaren från Stockholm som nu får andra att må bra. Imponerar på mig. Hon är cool. Hon pratar högt och skrattar så att det river i bronkerna. Jag avundas henne. Hon skyller inte på någon annan. Hon skyller inte sitt förflutna på dålig karaktär eller taskigt omdöme. Det bara blev så. Trots bra uppbackning hemifrån.

I den här stan där jag bor. Mår jag inte bra. Det bara är så. Jag har gjort vad jag kunnat för att överleva. För att skapa ett liv. Det har gått bra vad gäller jobb. Det andra är det inte mycket bevänt med.

Säger jag det till någon så blir det oftast så fel. De som redan står på betryggande avstånd för att jag är utifrån, ny och lite av en främling, tar ytterligare steg tillbaka. Så jag är tyst.

Självförtroende och självkänsla går lite hand i hand. Det ena kan vara bra medan det andra suger. Mitt självförtroende är det inget fel på. Oftast.

Men är jag lycklig? Jag vet inte. Hur känns det? Hur vet man? Min familj är det finaste jag har, men sen har jag inte mycket mer. Och så kan inte jag leva. Det var så mycket enklare när man var barn. Ofrivillig ensamhet är det vidrigaste som finns. Känslan av att inte rymmas.

Allt jag vet just nu är att detta inte är bra. Att jag måste bryta upp. Men vart ska jag ta vägen? Och hur löser man allt praktisk. När jag ser sig om i ett stort hus och alla prylar gör mig apatisk.

Min son frågade mig. Skulle du sakna mig om jag dog? Sån självklar fråga som har ett sånt självklart svar. När man är barn.

Som vuxna är vi dåliga på att ta hand om dem som betyder nått. Vi glömmer lätt. Och sen kan det vara för sent. Jag pratar aldrig om att jag är ensam. För ingen orkar höra. Jag vet det. Jag har sett det. Jag kan på sätt och vis förstå dem.

Statusrapport!

2010-02-05T08:47:00.000-08:00

Jag jobbar. Tro inget annat. Allt går bra. Mycket, mycket nytt. Vill kunna allt. På en gång. Vill inte behöva fråga. Vill ha koll. NU!

Mitt jobb innebär mycket arbete med stöd till chefer i deras kommunikation. Jag sitter även på presstjänst. Vilket innebär att jag ska serva journalister med allt vad det nu kan vara. Men även medarbetare i organisationen som vill nå ut till media med budskap. Stora och små.

Intressant att vara på andra sidan staketet. Ingen Janne Josefsson längre. Snarare en som ska försöka undvika frågor, men samtidigt föra fram ett budskap. Inte helt enkelt.

Men än så länge så har jag överlevt. Men jag är vansinnigt trött i huvudet.

Fundersam...

2010-01-24T10:45:00.000-08:00

Vår golden retriever tik. Verkar ha ont. Hon kommer knappt upp från golvet när vi ska gå ut. Kan inte hoppa in i bilen själv. Vi lyfter. Hon verkar inte ha så värstans ont när hon väl går. Men det går långsamt och hon verkar föredra att ligga. Och gnyr. Låter nästan som att hon är ledsen.

Nu glor hon bara på oss när vi lockar med mat. Hon som äter allt. Utom broccoli. Tackar aldrig nej till mat. Hon skulle hellre dö än gå miste om något i matväg. Men nu. Glor hon bara. Och ligger kvar.

Misstänker att hon är stel och att det är därför som hon inte är så rörlig. Kan det vara artros tro? Måste nog ringa någon.

Sömnighetens stad...

2010-01-24T07:43:00.000-08:00

Hur ska man göra när man längtar bort? Eller hem? Om man inte vet vilket som är vilket? Och man inte vet säkert vad man vill. När man sitter i ett överfullt hus och alla prylar gör att man tappar sugen direkt.

Ibland känns det som att jag inte kan andas. Jag får kämpa för att komma ihåg vem jag är och vart jag är på väg. Känns som att hela den här regionen går mig på nerverna. Människors rädsla för allt som är nytt och annorlunda, ovilligheten att lösa saker, gå en till mötes och sträcka ut en hand. Ingen växtvärk här inte. På NÅGOT plan.

Sömnighetens stad. Sa någon. Ingen direkt sover. Men inte fan är de vakna heller. Engagerade i sina slutna rum. Cirklar som aldrig går i varandra. Alla utanför som förblir utanför. För engagemanget finns inte.

När ensamheten och rädslan för att störa går hand i hand. Vad gör man då? När man inte är välkommen. När man ständigt möts av suckar och en djup känsla av krångel.

Vart är jag på väg. Vad vill jag med mitt liv. Vad ska jag göra när det senaste vikariatet är slut. Ska jag stanna här eller gå vidare. Hur många år ska jag slösa bort på att försöka skapa något som aldrig kommer bli.

Famlar i mörkret...

2010-01-13T08:51:00.000-08:00

Förresten... om det är någon som känner en illustratör? Någon som skulle gå igång på ett barnboksprojekt. Vänligen peka i den riktningen.

Skriva kan jag. Och har så gjort. Det är värre med ritandet. Mycket värre. Så i nuläget vet jag inte riktigt vad jag håller på med.

Jag vet att jag skrivit några roliga barnböcker. Men det finns en stor brist. Illustrationer.

Och utan det. Ingen bok.

Längtar bort... långt bort...

2010-01-13T08:49:00.000-08:00

Nu är det officiellt. Jag är trött på vintern. Jag är så less på kylan nu. Ligger runt -25 nästan varje dag. Alla dessa kläder. Spyr på det. Vantar, mössor, tröjor, sockar.

Kommer knappt in i bilen med min stora jacka. Som fäller fjädrar så att det ser ut som att jag nackat en kyckling hemma. Rollern är numera min ständiga följeslagare. Är så less. Känns så motigt att jag har typ tre månader kvar av kyla och skit att se fram emot.

Jag gillar snön. Och vintern. I små doser. Men nu känns det som att våren är en hel evighet bort.

Förmodligen...

2010-01-03T02:33:00.000-08:00

... den bästa film jag någonsin sett. Som Pocahontas, fast med aliens. Lite skratt, lite gråt. Fin och stämningsfull. Förmodligen ännu bättre i 3D, men eftersom vi bor i en bonnhåla så fick jag nöja mig ändå.

Så bra. Så bra. Så bra.

Från mig... till er alla...

2009-12-23T07:35:00.000-08:00

Jag önskar en riktigt fin Jul. En jul på erat vis. Med släkt och vänner. Och alldeles för mycket mat och sötsaker. Precis som det ska vara.

Börja året med en lätt paltkoma så ska ni se att allt blir bra. Var inte oroliga. Den lätta förvirringen som alla bär på när de kliver in på jobbet efter ledigheten. Går över. Jag lovar. Iallafall hos de flesta av oss. Hos resten. Är den obotlig.

Jag önskar er ett nytt fint åt. Fyllt med en massa möjligheter, svåra val och fantastiska händelser. Jag önskar er kärlek. En massa kärlek. Gammal kärlek. Invand kärlek. Några av er önskar jag en ny kärlek. Pirr och rodnande kinder. Det är ni värda. Allihopa.

Ikväll tänder jag alla ljus jag äger och har. Och tänker på er allihopa. Er som jag känner. Fysiskt. Och er som jag fått äran att träffa den här vägen. Ni är fina!

Och till bebisen som jag väntar på. Nu får du faktiskt komma. Du sabbar mormors nyårfest annars. (ska bli moster)

Kärlek,

Johanna

Dilemma...

2009-12-22T23:31:00.000-08:00

Ibland kan jag få ångest. När livet är för bra. När jag måste ta beslut som jag inte vill ta. När saker hopar sig och kommer på en gång. Först inget, sen allt. När jag måste välja bort bra saker. För att de inte får plats. I mitt liv.

Jag kan liksom inte jobba dubbelt. Så jag fick tacka nej. Till ett jobb. Ett jättebra jobb. Men det får inte plats. I mitt liv. Just nu. Jag blev ledsen. För jag vill ha allt. Men det går inte.

Det har rullat på så fort nu mot slutet av december. Och de andra. Var för långsamma. Jag hann. Tacka ja. Till ett annat jättebra jobb.

Att vilja vara vacker...

2009-12-22T07:34:00.000-08:00

Jag har alltid sagt att det här med botox. Är läskigt. Iallafall hos dem som blir beroende. Som fyller upp varenda liten por. Urskiljningslöst. Så att de knappt kan le. Utan att se helt galna ut. Jag har tänk så länge.

I morse insåg jag plötsligt. Att jag har en panna som ser ut som en stäpp i Afrika. Bokstavligen. När hände detta? Varför har jag inget märkt?

Och varifrån kommer den djupa "bekymmersrynkan" mellan ögonbrynen? Har den alltid varit där? Den är ju så djup att jag kan köra ner ett mynt där. Povel Ramel skulle bli avundsjuk.

Karaktär skulle någon säga kanske. Trött säger jag. Jag blir 35 till våren. Har aldrig någonsin funderat över min ålder. Aldrig någonsin haft ångest över att siffrorna tickar förbi.

Nu vaknar jag med ränder efter kudden i ansiktet . Som inte ens har försvunnit när jag kommer till jobbet. Måste lära mig att sova på rygg.

När blev det så här? Skit också...

Hellre arbetslös...?

2009-12-21T08:31:00.000-08:00

Anna Anka. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Hon söker en ny assistent. Måste vara enormt, näst intill omöjligt. Att finna en person som hon står ut med. Som duger.

Ankan verkar ju hata allt och alla. Elak rakt igenom. Är hon. Undra hur man blir sådan?

Måste vara en snårig resa att finna den perfekta assistenten som hon klarar av att ha i sin närhet under en längre tid. En lagom människa på alla plan. Finns det sådana. Lagom snygg, lagom ful, lagom smart, lagom trevlig. Lagom vass i näbben. En Anka kopia. Fast lagom. Får ju inte bräcka Ankan på något sätt.

I min värld skulle inga pengar i världen. Väga upp all den skit som man förmodligen får ta av Ankan. På ett professionellt plan. På ett personligt plan. På ett utseendemässigt plan. Jag skulle tappa tålamodet. Och slå ut tänderna på henne. Och det går ju inte.

Ja vilket skitjobb. Verkligen. Är det värt att få bra betalt medans någon hunsar med en? Det finns en risk att man blir som hon. Kall. Och elak. Men det kanska är ok så länge man kan köpa Prada? Hellre rik än lycklig som hon själv säger..?

Önska kostar ingenting...

2009-12-21T08:30:00.000-08:00

Jag önskar mig sällan något. Inte specifikt till jul iallafall. Tycker det är otroligt fånigt med vuxna människor som på allvar sätter sig ner. Och skriver önskelistor. Över saker som de kan köpa själva. Vilken dag som helst. Som att byta pengar med varandra. Fånigt. Däremot kan jag bli glad. Av en oväntad present. Eller en fin blomma.

Men i år. Önskar jag mig faktiskt. En ny telefon. Den jag har nu slår av sig själv. Flera gånger om dagen. Ibland hör de som jag ringer, inte vad jag säger. Den har lagats flera gånger. Det blir inte bättre. Nu kan jag oftast inte ens lyssna av mina meddelanden.

Så jag behöver en ny telefon. Behöver inte vara något flashigt. Som man kan prata till. Och som svarar. Inte alls. Bara den inte slår av sig själv. När den ligger helt platt. Och stilla. På ett bord. Driver mig till vansinne. Faktiskt.

Några bra tips? Vad ska man ha idag?

Det var bättre förr...

2009-12-18T07:50:00.000-08:00

Idag hade en flicka i skolan sagt till min drygt 6- årige son att han är snygg. Vet inte om det riktigt är det ord jag själv skulle välja med tanke på gluggen han har mitt fram i munnen numera. Men smaken är ju olika som sagt. Det börjas nu.

Får lite ångest av alla jobbiga samtal som jag måste ha fram över. Har bestämt mig för att säga som det är. Utan krusiduller. Hade önskat att mina föräldrar hade gjort det. Ibland är det kul. Ibland är det skit. Helt enkelt.

Att vara olyckligt kär är det värsta som finns. Det gör så ont så ont. Synd att man inte kan fråga chans på folk på samma sätt som när man var barn. Allt var enklare förr. När man var liten. Rakt på sak. Och det var lättare att gå vidare. "Nä, jag hjärta inte dig"... Man frågade chans på någon annan istället helt enkelt. Det var inte så noga.

Jag önskar mina barn kärlek. Och många vänner. Sen får det bli hur det vill med allt det andra. Bara de har ett hjärta som kan svämma över. Och modet att visa det utan att skämmas efteråt.

Ja jäklar du... så gött!

2009-12-18T01:48:00.000-08:00

Ibland händer det. Nä, jag har inte vunnit några pengar. Vore trevligt. Men nej.

Dock. Har jag fått jobb. Nytt jobb. Who knew? Är så salig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är så skönt så skönt. Bästa julklappen EVER!!

Nu kan jag andas ingen. Och sova. Sluta fundera. Ängslas. Synd att man inte får dricka alkohol på jobbet. Skulle suttit fint idag. Skål! Nått annat som är bra. Jag kan cykla till jobbet nu. När det inte är tre dm snö och storm. Perfa på alla sätt!

Är det bara jag?

2009-12-16T09:44:00.000-08:00

Som efter ett nederlag. Liksom tänker. Det var nog lika bra. Och faktiskt menar det? Att det nog var lika bra. Att det inte blev något. Att det nog var meningen. Att det kommer något bättre. Snart. Något mycket bättre.

För jag gör så. Jag känner ganska tidigt vart det barkar hän. Och så är jag ledsen en stund. Men sen gå det över. På riktigt. Jag känner verkligen att det var lika bra. Och så går jag vidare.

Vet inte om det har med mitt tålamod att göra. Eller brist på. Jag ids inte vänta. Jag går liksom vidare. På en gång. Ids inte vänta på dem som inte med en gång kan se min förträfflighet. Velighet är inte min grej.

Så att skicka ett brev till mig. Om att tjänsten tillsats av annan sökande. Är SÅNT slöseri med porto. För jag har redan gått vidare. För länge sedan. Kan ni inte fixa det inom rimlig tid. Så skit i det. Efter fem veckor. Inte ok.

Jajjamensan..!

2009-12-16T09:38:00.000-08:00

Äntligen! Himlen öppnade sig. Det har vräkt ner hela natten. Minst tre dm snö har det kommit och än har det inte slutat snöa. Allt blir bättre med lite snö.

Världen blir vackrare, det blir tystare, lättare att andas, mysigare, man blir gladare. Och barnen vill vara ute. Jämt. Herre vad skönt.

Tills man måste skotta. Då är det lätt att hålla sig för skratt. Så det skiter jag i. Det kan min store starke man göra. Flexa lite med musklerna och bli lite rosig om kinderna. Jag kommer med glada tillrop.

Jag vill verkligen inte...

2009-12-14T09:28:00.000-08:00

Att bli arbetslös. Känns så läskigt. Jag känner mig så ratad. Obehövd. Icke önskvärd.

Tiden rinner iväg. Och trots att jag uttömt alla idéer jag haft, följt alla spår, sökt en massa jobb, varit på intervjuer... så har inget förändrats dessa månader.

Det gör mig rädd att jag trots min utbildning, kompetens och erfarehet inte kan få jobb. Tänk alla dessa människor som inte har det jag har. Inte undra på att de inte får jobb. Konkurrensen är helt sjuk. Som att ge sig ut och försöka simma med pirayor.

Ska det vara så här nu. Resten av mitt liv. Den ständige vikarien.

Men för bövelen...

2009-12-11T08:12:00.000-08:00

Ibland blir jag bara så... less. Jag jobbar med kommunikation. Hela dagarna. Inser vikten. Och betydelsen av kommunikation. Inser även att det finns mååååånga människor som inte blivit upplyst. Som inte tycker det är så himla viktigt.

De har problem i 6- åringens matsal. På skolan. De kletas smör, lämnas tallrikar, slängs åt helsike för mycket mat. Det är oordning på mycket. Istället för att då punktmarkera de individer som inte har vett att uppföra sig. Så skickar skolan ut ett brev. Där vi föräldrar uppmanas att tala våra ungar tillrätta. Och berätta för dem hur man uppför sig i en matsal.

Om det är min unge som inte kan bete sig som folk. Så hade jag velat veta det. Samma dag. När det var aktuallt. Inte i ett jävla allmänt ställt fredagsbrev en vecka senare. Hur ska jag nu ta upp det här på ett naturligt och avslappnat sätt?

- Höörö pysen sluta kleta smör på stolarna. Inte coolt!

- Jaha, jasså? Du har inte gjort nått...?

- Ja bara så att du vet. Kleta smör det gör man inte. Inte ok.

Men kom igen...

2009-12-09T08:41:00.000-08:00

För övrigt vill jag bara säga att Brad ser rätt ofräsch ut numera.
Min en gång stora idol. Ett riktit URR!

Raka dig, bränn mössan och åk på solsemester.

Värt ett försök...

2009-12-09T08:40:00.000-08:00

Nu ska jag börja knarka. Tog ett beslut efter mycket velande.
För och emot. Jag satte ner foten helt enkelt.

Tröttheten måste få ett slut. Energin måste tillbaka. Annars kommer jag sova mig igenom både Kalle Anka, skinka, dajm och julklappar. Så nu börjar jag knapra piller. Går ut försiktigt och ökar sen. Precis som vilket missbruk som helst.

Rosenrot. Dagens drog. Hört mycket bra. Hört tveksamma röster också. Men de ignorerar jag just nu.

Jag ger det ett försök. Om jag blir rosa och aldrig kan sluta skaka så lägger jag av. Blir jag pigg, glad, kåt och tacksam. Då slutar jag aldrig.

En del har det marginellt bättre...

2009-12-09T08:36:00.000-08:00

Min man ringde från Italien. Är på jobb. Strosade runt i Venedig gjorde han. Funderade på vad vi gjorde.

Vad vi gör?, sa jag. Vi äter makaroner och tittar på julkalendern. Vad gör du?

Tittar på duvorna på Markusplatsen, sa maken. Det regnar lite.

Det regnar här också, och du är iallafall i Italien, sa jag.

Xena- Warrior Princess...

2009-12-04T08:05:00.001-08:00

Alltså... det snackas ju mycket om Tiger just nu. Hur han betett sig. Om det är sant. Vad han gjort. Och framför allt med vem han gjort det?

Det pratas på mitt jobb också. Jag jobbar med många kvinnor. Det som slagit mig är att många av dem resonerar som så att man måste ju kunna reda ut det, man måste ju förlåta. Är det inte vår mänskliga plikt att förlåta? Där står jag och bara gapar. Funderar på om de inte hör själva hur de resonerar.

Jag förstår att Elin gick lös med en golfklubba. Det skulle jag också gjort. Maken till förnedring. Publik otrohet. Planerad otrohet. Snuskeri och snuskera på hotellrum världen över. Smusslandet med sms. Lögnerna som säker pågått i flera månader. Nekandet. Det okontrollerade kliandet i skrevet.

Jag tror att alla kvinnor som vägrar ta skit, skulle plockat upp en golfklubba om en sådan fanns tillgänglig. Det handlar om självkänsla. Att man inser och vet att man förtjänar något bättre.

Jag skulle hellre leva ensam än fortsätta med en man som varit otrogen mot mig. Skulle aldrig kunna lita på honom igen. Misstankarna skulle alltid ligga och gro under ytan. Vad är det för liv?

Kalla mig galen. Kalla mig rabiat och oresonlig. Kalla mig hjärtlös och oförmögen att förlåta. Men den dan min karl är otrogen så är inte jag den som är den. Vi har inga golflubbor hemma, men det funkar säkert lika bra med ett stålrör.

Social kompetens... en bristvara...

2009-12-04T08:03:00.000-08:00

Var på julfest i miniatyr med jobbet igår. Gröt och skinkmacka. Trevliga människor. Hög igenkänningsfaktor. Ändå slås jag av allas tendens att inte mingla. Och att vi trots att vi känner varandra alltid hamnar avdelningsvis. Trycker oss mot varandra. "De där på Finans är läskiga för de pratar bara om siffror..."

Är det bara här folk gör så? Är det bara i bonnhålan som så många besitter oförmågan att umgås med nya människor? Har ett ointresse av att lära känna någon ny? Trist. Att det ska vara så svårt. Utan en massa sprit.

Jag kan räkna upp hur många exempel som helst på situationer då folk i min omgivning reagerat så här. Min egen bröllopsfest. Där flyttade folk till och med om bordsplaceringen för att slippa sitta bredvid någon de inte kände. Pinsamt.

Jag har vänner i olika "läger". Som jag tycker om att umgås med av olika anledningar. Dessa två grupper går inte att föra samman. Jag har försökt. Det är då det flyttas på lappar. Så nu bjuder jag inte längre. Jag umgås med dem styckevis.

Hej vad det går... inte...

2009-12-04T07:54:00.000-08:00

Men jag ser ju inte. Vad fan är det här..?
Det är becksvart när jag åker hemifrån och becksvart när jag vänder hemåt. Varje morgon sitter jag med hjärtat i halsgropen och kisar och kisar. Trafiken är galen och hektisk och mitt enda riktmärke är tusentals röda lysen framför mig. Mår lite illa vid tanken på att jag när som helst kan sitta fast med grillen under en lastbil.

Man kan ju tycka att de vita vägmarkeringarna skulle vara till hjälp. Men det finns ju inga? Vägarna här uppe i bonnhålan är under all kritik. Det läggs inte många kronor på vägunderhåll här inte.

De pengarna använder kommunrepresentanterna till att åka på studieresa till Disney World för att få inspiration till vår egen lilla nöjespark. Den är stor som 1/3 av Skansen typ. Ibland undrar man hur folk tänker. Faktiskt. Och så blir man lite sur.

Hur som helst. En vacker dag smäller det. För jag ser inte ett skit. Bristen på vita sträck gör att jag ibland inte vet i vilket körfält jag befinner mig. Otroligt. Läskigt.

Man kan visst önska vad man vill...

2009-12-03T11:14:00.000-08:00

Kom precis på vad som saknas i mitt liv. Har inga höga krav. Jag vill bara ha lite fluff i livet. Lite mindre stress. Mer tid till roliga saker. Så i julklapp önskar jag mig därför:

En kokerska. Hon ska laga mat på beställning och vara klar till jag kommer hem.
En städerska. Hon ska hålla kliniskt rent och jobba hårt med tvättberget.
En personlig "shoppare". Inte för att jag inte klarar av att shoppa på egen hand. Men jag vill ha någon som ger mig tips och idéer. Som säger att jag är snygg och passar i allt. Jämt.
En stylist/sminkör. Eller heter det makeup...? Sminkmänniska? Äh, ni fattar! Hon ska iallafall, eller han för all del, se till att jag ser pigg och piffig ut. At all times. Shit vad den personen skulle få jobba. Just nu känner jag mig som ett vrak. Det är värre än Wasa faktiskt. Mycket värre. Trodde att vitt var vitt liksom. Men vitt betyder SÅ mycket mer. Vitt betyder i mitt fall genomskinligt vitt. Kärringskinn. Gulvitblek. Tur att man inte luktar gammal tant.

Vill bara poängtera att detta INTE utesluter en resa till Cook Islands.

Alltid lika lovely...

2009-12-03T11:08:00.000-08:00

Sitter på jobbet och kämpar mot illamåendet. Är sällan sjuk. Nästan aldrig. Men blir jag det så sätter det sig oftast i magen. 6- åringen klagade på huvudvärk igår kväll och somnade ganska tidigt. Han invigde frukosten i morse med att spy över hela köksbordet. Lovely.

Så nu sitter jag här. Känner mig inte helt kry. Men inte direkt sjuk. Kanske inbillningssjuk?

Är det inte typiskt? Inte sjuk en dag under hela året, men så fort jag är på upploppet. På väg med långa kliv mot jul och ledighet. Då smäller dem till. Bacillerna.

Egen tid... jo pyttsan...

2009-11-30T11:03:00.000-08:00

Det här med "egen tid" är viktigt. Speciellt som förälder. Män är bättre på att ta sådan tid, jämfört med kvinnor. Beror väl på tusen olika saker. Kanske mest på att män inte gör en sådan stor sak av det helt enkelt. De kommer hem och säger: "ikväll ska jag... på tisdag ska jag ut... på lördag är det herrmiddag"... och vi kvinnor ställs kanske lite inför fullbordat faktum. Vi kvinnor måste kolla hemma först om det är ok, vi måste fixa så att allt är i ordning hemma innan vi försvinner bort, vi måste planera och skriva listor som våra män kan följa.

Ja nu överdrev jag lite kanske. Men vi har ju det ständiga dåliga samvetet. Men inte ska väl jag... Det har inte män.

I helgen insåg jag en stor bidragande orsak till varför jag tar så lite egen tid. Varför jag sällan eller typ aldrig åker bort på egen hand, utan man och barn. För om jag är borta i två dagar, så får jag städa i tre dygn när jag kommer hem. Det ser helt överjävligt ut när jag anländer hem. Maken har liksom bara gjort det allra nödvändigaste.

6- åringens rum såg ut som det exploderat och sen hade någon spytt ovanpå alltihopa. Smutstvätten låg som ett berg i ena hörnet på toaletten, de leriga och styva ytterkläderna från skola/förskola låg i en grå hög innanför ytterdörren, hela köksbordet täckt av vitt kristyrklegg efter pepparkakshusbygge.

Då bestämde jag mig. Det är inte värt det. Att ta egen tid. För allt detta som jag gör lite efter hand hemma under dagarna, läggs bara på hög medan jag är borta.

I julklapp vill jag ha en solsemester. Lång bort. Ensam.
Det räcker med ett par år. Tror jag.

Rena rånet...

2009-11-26T10:15:00.000-08:00

Ibland undrar man. Om folk driver med en. Och då frågar man. Om de är allvarliga. Och så får man en blick tillbaka. Helt tom. Och ett släpigt, utandat, "jaaaaaaaa"...

Var hos tandhygenisten i morse. Hon pillade runt lite. For med tandtråden. Och pillade lite till. Sen sa hon bra, bra. Och så var det klart.

För detta skulle de ha 695 spänn. Om jag inte var vaken innan dess så blev jag klarvaken då. Vilket skämt. Inte undra på att tandvård blivit en klassfråga. Att folk inte går dit förrän ena tandraden ramlar ut.

För detta var bara rent löjligt. Vad fan är det vi betalar skatt till idag egentligen?

Fick förvisso en ny tandborste. Men jag vill inte ens ha den. För den är för hård. Och för stor. Passar bättre till att borta tänderna på en häst. Och jag har ingen häst. Så för mig var detta en helt värdelös tandborste.

Undra vad de debiterade mig för förresten? Det kan inte bara ha varit tandtråden som kostade 695 jävla spänn.

Är så sugen....

2009-11-22T09:56:00.000-08:00

Dessa skulle jag kunna leva på. Lätt. Om de tog ifrån mig allt annat i matväg så skulle jag lugnt kunna leva vidare. På enbart dessa rackare. Ljuvliga. Tröttnar aldrig. Varma. Fluffiga. Och perfekt saffransmak. Måste nog baka snart.

Hoppsan..!

2009-11-22T06:31:00.000-08:00

Jag har idag beslutat mig för att rensa. Den rensningen började med att jag stängde mitt Facebook konto. Så skönt! I tider då alla skriker om att sociala medier är the SHIT! Så valde jag att stänga av. Det gjorde mig bara stressad. Och jag är aldrig där.

Tänker att jag kan hålla kontakt med nära och kära mycket bättre via mail och telefon. Så jag skrev ett mail till de som jag håller av. Sa adios och loggade ut.
POFF!

Känns lite tomt. Lite som en fisk på torra land med dödskramper. Bara det slutar darra så blir det nog bra. Stilla och lugnt.

Jag lessnade på att ha en massa människor där som jag inte bryr mig ett dugg om. Det addad och addas och pokas och pokas. Jag blev så less. Varför ska jag adda någon som jag mött som hastigast via en annan vän, på en fest. vi lär ju aldrig ses igen. Än mindre prata med varandra på Facebook.

Jag har rensat. Det känns skönt. Alla borde testa det. En befrielse.
Nu energi. Till att söka. Nytt jobb.

Ibland står man bara där... med långt ansikte...

2009-11-20T22:35:00.000-08:00

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Alls. Ibland blir man skitsur fast att man med stora ögon intygat att "klart jag inte blir sur". Människor funkar så. Även jag. Speciellt när vi blir orättvist behandlade.

Jag behöver ett råd. Tror jag. Eller så behöver jag bara ventilera lite eftersom jag är besviken och sur.

Jag sökte ett jobb med inriktning på kommunikation. Det är nu officiellt att det jobbet gick till en väninna.

Företaget ringde och meddelade att de tänkte gå vidare med en INTERN sökande. Vilket jag köper eftersom vi befinner oss i tider då många företag inte får externrekrytera. Men min väninna är arbetslös. Hon är så långt ifrån en intern kandidat man kan komma. Dessutom har hon ingen utbildning/erfarenhet av ett sånt här jobb. Hon har en helt annan utbildning. Grafiker.

Tror att jag inte ens fick en chans att visa vad jag går för eftersom rekryteraren mitt under intervjun sa "Jag ser att du har jobbat på XX. Då måste ju du känna XX? Han är en nära vän till mig".

Jag är ju inte dummare än att jag förstår att hon förmodligen ringde till XX och frågade om mig och han sa säkert inga trevliga saker om mig och min tidigare arbetsplats.

Saken är mämligen den att den här mannen (XX) mobbade, trakasserade och hotade sina kolleger under flera år. Det slutade med att han blev anmäld och fick sparken. Han är klart missnöjd med hur det hela slutade. Det skulle jag också ha varit antar jag.

Det som gör mig ledsen är inte att min väninna fick jobbet. För hon är duktig på det hon kan. Jag blir ledsen för att de som rekryterade ljög för mig. De sa att de skulle gå vidare med en intern sökande- min väninna är arbetslös. Dessutom tar de någon utan erfarenhet.

Det känns inte alls bra. Hur ska jag kunna se väninnan i ögonen och säga att jag är glad för hennes skull...? Vet att det låter SÅ sniket och själviskt... men jag är så arg och besviken.

Detta kan inte vara bra..!

2009-11-20T22:32:00.000-08:00

Läste en artikel härom dagen där en läkare uttalade sig om mörkret. Han sa att detta kompakta mörker och ingen sol som drabbat oss de senaste två månaderna är lika farligt för oss som kedjerökning.

Intressant. Jag som känner mig som en zombie. Mest hela tiden. Jag mår inte bra alls. Tycker att det känns mycket, mycket värre i år bara jämfört med förra året. Kan inte för mitt liv dra mig till minnes att jag var lika trött då.

Jag måste ha varit en björn i mitt förra liv. För det här känns otroligt onaturligt. Jag vill bara vara hemma, sitta inne och dra en filt över mig. Känns som att ögonen konstant hänger på halv stång och det känns som att jag aldrig riktigt vaknar till under dagen. Jag lallar fram. Gör det jag ska. Men utan vare sig energi eller entusiasm.

Jag är så löjlig...

2009-11-18T09:01:00.000-08:00

6- åringen går på simskola. Vi föräldrar får inte vara med i själva simhallen, utan får snällt sitta utanför och titta på. Det är inte så himla kul att sitta utanför, så maken och jag brukar alternera.

Märker att min närvaro stör min simmande 6- åring. Stundtals har han mer bry med att hålla reda på om jag verkligen tittar och vilket fönster jag står vid. Jag är mer ett störande moment, än ett stöd och en uppmuntrande förälder. Undra vad det beror på? Maken har inte alls lagt märke till samma problem.

Så nu har vi bestämt att maken åker med honom på simskolan. Lika glad för det är jag. Jag tycker inte om badhus. Har aldrig gjort. Lite av en minifobi skulle man kanske kunna säga. Det är kallt, det är blött och det är smutsigt. Äckligt helt enkelt. Allt jag kan tänka på är fotvårtor.

Jag är så jävla löjlig. I know.

Sova sova säng säng säng....

2009-11-17T22:44:00.001-08:00

Saker som jag är trött på nu:
1.Vädret. Tror jag har sett solen som hastigast vid ett tillfälle på två månader. Jag är så trött. Jämt.
2. Pasta. I alla dess former. Vi sitter fast i pastaträsket.
3. Att söka jobb. Alla säger samma sak- det råder en total fixering vid kommunikationsplaner och projektledning där ute.
4. Platsannonser. De söker genier till minsta lilla petitess position, men kommer inte ens i närheten av all denna kunskap själva.

Himla vuxet...

2009-11-14T03:42:00.001-08:00

Jag är stundtals en godisråtta. Det går i perioder. Köpte pepparkaksdeg åt mina barn. Tänkte att vi skulle baka och ha kul. Det har inte blivit av för vi har haft knökfulla dagar.

Jag började nalla. Då och då. Nu är det slut. HELT slut. Och jag åt upp allt. Det tog ju ett tag. Men det var jag som åt upp det. Alltihopa. Typ.

Jag skäms. Fast det var himla gott. Bättre än de färdiga kakorna. Mycket bättre.

Som vanligt då...

2009-11-14T03:37:00.000-08:00

Åkte till det stora köpcentret för att jag 1. behövde gå på apoteket 2. skulle köpa nya vita undertröjor i bomull att ha under mina tjocktröjor som bara kliar och sticks.

Som vanligt slutade det med att jag 1. inte hittade några vita jävla bomullströjor 2. handlade jeans och tröjor till maken 3. köpte nya vantar åt 6- åringen eftersom han tappat bort sina.

Hela köpcentret var fyllt av en miljard människor eftersom "Idol" var på plats. Carin Da Silva stod och skrek i en mick. Söt, men högljudd. Började svettas. Och åkte hem.

Glömde apoteket. Naturligtvis.

Tvära kast... varför kan det inte bara vara enkelt..?

2009-11-13T22:30:00.000-08:00

Jag har fått ett erbjudande. Om att bli partner. Dela företag med någon annan. Äga och så. Bestämma. Och tjäna en massa pengar. Sen alltså.

Först måste jag dock börja med att jobba. Gratis. Typ ingen lön. Alls. I ett år kanske. Företaget har potential. Men är misskött. Av en annan delägare som nu vill dra sig ur.

Så vi måste börja om lite grann. Och liksom städa. Jag får hälften av allt. Mot att jag jobbar utan lön den första tiden. För att kunna få snurr på allt igen.

Det lockar onekligen lite. Jag gillar utmaningar. Är inte rädd för att jobba hårt. Men det känns lite motigt att inte ha några pengar. På länge.

Så jag funderar. Och behöver råd.

Sprit funkar mot allt...

2009-11-11T08:37:00.000-08:00

Här hemma spritar vi. Och än så länge så är vi så friska så. När vi väl slutar sprita så kommer kroppen slås ut av rena chocken. Bakteriechocken.

När det blev totalt kaos och hyllorna gapade tomma på apoteket som brödhyllorna i Ryssland så fann maken på råd. Han köpte småflaskor alkogel på något byggföretag.

Det pratas mycket om handhygienen. Både här och på skolan. Nu har min son funderat mycket på detta med att hålla sig ren. Och hur man håller sig ren. På enklast möjliga sätt.

Detta samtal hade jag med honom nyligen:

- Mamma jag spritar mig jätteofta.

- Vad bra! Men oftast så räcker det med att du tvättar händerna ofta.

- Mmmm.... fast jag vill sprita också. I skolan säger dem att det är bra.

- Ok.

- Kan man sprita allt?

- Vaddå menar du? Allt?

- Hela kroppen?

- Nä det räcker ju med händerna.

- Men du mamma... om jag struntar i att bada, räcker det med att jag spritar mig då?

- Nä, bada måste du ju.

- Men vet du, om jag spritar snoppen så behöver jag inte bada. Det har XX sagt.

- Jaha... ok... nä riktigt så funkar det inte. Tror inte att det låter som en bra idé faktiskt.

- Joho! Sprit funkar mot allt. Smuts med. Det har XX sagt.

Sen var jag mest tyst. Visste inte vad jag skulle säga riktigt. Är det så? Att sprit funkar mot allt. Kanske ska sprita min onda nacke?

Regnet öser ner och Nasse måste ösa...

2009-11-10T02:09:00.001-08:00

Jag längtar bort. Till värmen och paradiset. Avkoppling och lata dagar. Tycker jag är värd det. Fiji passar mig. Helt i min smak. Priset för två vuxna i slutet av november ligger i nuläget på drygt 110.000 kronor. Som hittat. Bara att slå till. Tror inte att det blir billigare ju längre man väntar iallafall.

Besviken...

2009-11-09T22:23:00.000-08:00

Att gå på anställningsintervju är jobbigt. Svårt. Man ska sälja sig själv. Utan att skryta. Man ska berätta om sin förträfflighet. Utan att överdriva. Man ska vara intressant, kompetent och drivande. Utan att ta över samtalet. Tror det är lättare att gå på lina. Faktiskt.

Förra veckan var jag på en intervju. Till. Nu igen. Det kändes rätt beigt. Jag försöker tänka att allt som händer, sker för att det är en mening med det. Att någon har en plan. Om vad jag egentligen sattes på den här jorden för att åstadkomma. Men det är inte så lätt när tiden rusar iväg och alla planer gått i stöpet en efter en och jag MÅSTE ha ett nytt jobb.

Fick inte jobbet som kändes beigt. Samtalet löd: "Tack men nej tack. Vi har valt att gå vidare med en intern sökande". Det köper jag. Speciellt i dessa tider. När det är anställningsstopp på min arbetsplats och jag liksom bara är vikarie.

Men. Jag blir förbannad. När jag inser att de gett jobbet till en individ som är. Min väninna. Inte intern. Snarare helt arbetslös. Och dessutom inte har någon utbildning/erfarenhet. Utan jobbat med helt andra saker. Inte skrivit en rad i hela sitt liv.

Inte väninnans fel. Alls. Men sur blir jag. När kontakter väger tyngre än kompetens.

Det här med att ha ont...

2009-11-09T22:08:00.000-08:00

... är inte riktigt min grej. Jag har fött två barn och det var fan en baggis. Mot detta. I jämförelse. Så jag måste nog säga att jag hatar att ha ont. I min nacke. Sex månader har passerat nu. Minst. Och jag har ständigt ont i nacken, huvudet och håret.

Springer hos sjukgymnasten. Hon är käck. Och väldigt hurtig. "Du måste fortsätta stretcha Johanna", säger hon. Jävligt lätt för henne att säga när jag bara vill slita av mig huvudet. Hon påstår att jag har diskar i nacken som buktar ut. "I don't care", tänker jag. Ge mig lite roliga piller. In i dimman vill jag. Och aldrig mer komma ut. Så känns det. Nu. Kanske inte i morgon. Men iallafall nu. För jag tycker inte om att ha ont.

Och hur ska jag kunna stretcha en nacke som bara skirker "jag orkar inte hålla upp din feta skalle"..?

Ett jobb där man tillbringar åtta timmar framför en dator är förödande. För hela mänskligheten. Jag har fått gamnacke. Den hurtiga sjukgymnasten säger att jag har samma rörlighet som en gammal tant. Tack för den!

Jag ska tänka på min hållning och stretcha. Men jag vill mest lägga mig ner. Och slippa bära omkring på mitt huvud. Som ändå bara gör ont.

För övrigt....

2009-11-01T06:23:00.000-08:00

... så vill jag bara säga att:

1. Allt är inte vintage och shabby chick bara för att man tagit en jävla pall från Jysk och målat den vit. PUNKT! Våga stå för er egen stil. Blanda stilar. Lite Ikea, lite loppis, lite design och några älskade minnen. All set!
2. Malin Åkerman är inte svenska. Hon är FÖDD i Sverige och bodde i Stockholm tills hon var två år. Sen har hon levt hela sitt liv i Canada. Då är man inte svenska. Hon har ett pass där det står att hon är född i Sverige. Det är allt. Så snälla svenska pressen- sluta tjata nu. PUNKT! Jag är född i Göteborg. Kallar mig inte göteborgare för det. Snarare nomad.
3. Jag tänker inte vaccinera mig. Denna jävla masshyseteri som fått svenska folket helt ur balans. Läs på och ställ kritiska frågor. Och pressen återigen- sluta sprida masspanik. Ni gör det bara värre. Vi kommer inte dö. Och vad betyder egentligen "fler insjuknade än väntat"- betyder det att TVÅ personer är sjuka nu då eller?

Blir så less!

Malpåse... är en bra påse... kanske...

2009-11-01T06:16:00.000-08:00

Ok... mina planer ligger i malpåse. På is. I källaren. Med stängd dörr. Det bidde inget. Punkt. Ingen lokal, inget party. Som sagt.

Jag har inte skrivit mycket på senaste tiden. Inget alls för att vara helt ärlig. Jag har grubblat. Mycket. Fick ett råd. Som jag tog. Ibland är skilsmässa enda lösningen. Sa han. Jaha tänkte jag. Hur menar du? Ibland är det bästa man kan göra att inse att förutsättningarna suger just nu. Det skulle inte bli bra, hur gärna jag än ville.

Så jag kastade in handuken. Känns lite konstigt. Tomt. Nu vet jag inte ens om jag vill längre. Om jag vågar. Jag fick tid på mig att fundera. Alldeles för mycket. Jag gasade och gasade. Sen tog det tvärstopp.

Nu sitter jag här. Lite förvirrad på något sätt. Mentalt försöker jag hinna ikapp kroppen som springer flera meter före.

Om frustration... och att tvingas vänta...

2009-10-18T07:13:00.000-07:00

Det här med att hitta en lämplig lokal. Var svårare än jag trodde. Mycket svårare. Här i stan har vi sushibarer och pizzerior överallt. Så är det bara. I den lokal som jag fastnat för sitter det en människa som ska ha betalt. För att kunna betala sina skulder och slippa gå i personlig konkurs.

Hon är benhård på detta. Och jag förstår henne. Men jag tänker inte vara den som betalar för att hon inte skött sig. Så nu sitter jag här. Och väntar.

Sen blev jag dessutom kallad på anställningsintervju. Till en ganska högt uppsatt tjänst. Får lite hicka av sånt. Och känner mig lite ambivalent. Det är ju skönt med ett fast jobb. Och mycket pengar. Så jag springer utmed flera olika stigar. Och hoppas på att någon däruppe ska sticka ner sitt stora finger och tala om för mig vad jag ska göra. För jag blir lite osäker. Men jag får inga svar.

Och det känns som att jag funderar för mycket. Vet vad jag vill. Men vill gärna ha en reservlösning. En plan B. Men att ha flera planer är jobbigt. Det suger energi. Jag vill koncentrera mig på en sak. Och göra det jävligt bra. I- lands problem.

Att jag bara har mage att klaga. Fast... jag klagar inte. Jag tänker högt. Är för ivrig. Otålig. Allt tar sån lång tid. Men herregud- hur svårt ska det vara? Ta ett beslut! Bestäm er någon gång!- som den kvinnliga kollegan sa på ett möte häromdagen. Uppfriskande. Men oväntat.

Frustration som pös över. Svårt när någon annan bestämmer takten.

The Secret...

2009-10-04T08:15:00.000-07:00

Har ni läst den? Den handlar om att dina tankar formar dig till den du är. Ger dig det du "förtjänar" och ber om. Att negativa tankar föder negativa händelser. Och tvärtom. Jag har den bland mina böcker. Har glömt bort den. Och började läsa den idag. Igen.

Och blev påmind om hur tanken faktiskt formar våra liv. Så nu har jag tänkt om. Nu har jag sträckt på mig. Nu tänker jag: Det här kommer gå skitbra. För jag förtjänar det. Jag är stark och jag är envis. Jag jobbar hårt och jag ger aldrig upp. Jag kommer sälja som fan och skratta hela vägen till banken. Så det så.

Jag behövde bli påmind. Om att det går. Och att jag förtjänar det. Att framgång ligger i tankens kraft.

När hjärtat sjönk genom kroppen...

2009-10-03T22:42:00.000-07:00

Igår var jag på stan. För första gången på evigheter eftersom jag inte jobbar i stan, utan utanför. Åt helt fel håll. Det har öppnat en ny inredningsbutik. Och hjärtat sjönk genom kroppen när jag klev in där. Den här kvinnan har drivit butik i sitt hem ett tag. Bor långt utanför stan. Nu har hon valt att öppna i stan istället.

Hon har fina saker. Många fina saker. Det mesta i vitt. Det är ju det som verkar vara den genomgående trenden nu. Det ska vara vitt, vitt, vitt.

Jag stod där och kände hur håglös jag blev. Hur min nuvunna "jävlar anamma" attityd bara rann av mig. Det var ingen i butiken förutom jag och en kvinna till som frågade om en stol. Överallt stora vräkiga vita franska skåp. Vackra skåp. Vart fan hittar man dem tänkte jag stilla. Sen gick jag. Hade en stor klump i magen hela dagen sen. Bet på tumnageln och hade ångest.

Det börjar liksom dra ihop sig nu. Jag måste ta ett beslut. Vill så gärna tro att mitt koncept skulle funka. För dem som vågar blanda in lite färg och tuffare saker i allt det vita. Inte bara franska vita skåp. Men jag vet inte. Kan inte längre avgöra om det finns människor som gillar coola inredningsdetaljer eller om absolut ALLA har snöat in på den genomgående vita trenden.

Måste ju finnas de som älskar att blanda? Eller?

Fram... och tillbaka...

2009-09-29T08:25:00.001-07:00

Ibland upplever jag att livet håller mig lite på sträckbänken. Precis som att jag inte ska få för mig något. Det är ett steg framåt och tre bak. Pinnar i hjulen mest hela tiden.

Sen plötsligt ett ordentligt hopp framåt för att landa på en avbytarbänk. Lite som en gammal hostig bil känner jag mig. Hopp och förtvivlan om vart annat. Sen passar livet på att slänga in lite extra bollar som jag måste jonglera med.

Jag letar lokal, funderar över finansiering, söker jobb och kollar upp leverantörer. Allt i en salig blandning. Lite schizofrent faktiskt.

Ska på en jobbintervju på fredag och allt jag har i huvudet är om jag verkligen ska starta eget. Det som var så självklart och kändes så enkelt i början känns nu mest krångligt och bökigt.

Fortsätter jag jobba så har jag ju iallafall en fast inkomst. Men då innebär det med största sannolikhet att jag nog inte kommer våga dra igång det här en gång till.

När jag tappar sugen...

2009-09-28T03:36:00.000-07:00

När jag tappar sugen så gör jag det ganska rejält. Det händer inte särskilt ofta för jag har en tendens att tuffa på genom livet och tar bara i lite extra om det blir uppförsbacke ibland. Jag stannar sällan till och sätter mig ner. Ända sättet att inte tappa fart är att öka takten.

Men nu har jag tappat sugen lite. Känner att en liten del av mig sakta ger upp liksom. Jag har letat efter en potentiell lokal länge nu. Återvändsgränd överallt. Det visar sig att jag slåss mot de stora krogkedjorna. Som etablerar sig i varenda jävla hörn i den här stan. Tror allt heter nått irländskt med någons jävla arm i titeln. Blir så jävla less. Här ska det inte finnas några småbutiker. Minsann. Vi satsar stort på öl och flottig mat.

Så i veckan som gick fanns den bara där. Det perfekta lilla hålet i väggen. Bara för mig. Med en hysteriskt blond och tuggummituggande människa i dörren. Frisörsalong. Och hon vill ha 300.000 i överlåtandeavgift. För sin inredning. Det vill säga frisörstolar och tvättställ bland annat. Vad ska jag med DET till? Försök kränga det på Blocket och se hur bra det går? Du får inte ett skit för begagnad frisörutrustning idag. Och det vet haggan. Därför vill hon ha 300.000.

Blir så less. Blir så trött. Sitter på trappan hemma en stund och låter det sjunka in. Tycker synd om mig själv. Gråter inte. Men tycker jävligt synd om mig själv.

No sleep...

2009-09-18T01:57:00.000-07:00

Jag sover uruselt just nu. Känner mig som ett slaktat vårlamm. Svårt att komma till ro och somna, sover oroligt och vaknar 100 gånger varje natt. Funderar och funderar.

Har ett stort hål i magen och funderar verkligen på om detta är rätt väg att gå. Med huvudet sprängande av migrän i dagarna tre, läser jag en bok om nyföretegande som är otroligt inspirerande, men som samtidigt poängterar att just rädslan är något jag måste vänja mig vid. För den kommer bli min nya följeslagare varje dag. Möt rädslan heads on och gör den till en drivkraft. Sluta säg till dig själv att du inte kan för om någon annan sa att du inte kunde så skulle du bli förbannad. Det är DEN känslan jag måste hålla fast vid. Att jag kan. Inte att jag är rädd.

Konstigt nog så drömmer jag inte om butiksinredningar, tapeter och plädar från AnnaO. Jag drömmer mest om samtal jag har med folk som tycker att jag tänker lämna min "fina" utbildning bakom mig och överger informationsvärlden. Kanske är det som ger mig ångest. Rädslan att jag lämnar en bekant värld bakom mig och kanske har svårt att ta mig in i den igen om jag skulle vilja.

Snälla säg att jag inte är galen...

2009-09-13T01:01:00.000-07:00

... som har dragit igång det här. Som rusar genom listorna av coola leverantörer och tillverkare som en liten unge rusar runt på Lisseberg. Hänförd, entusiastisk och lyrisk.

Min största fiende just nu är min egen rädsla. Hon sitter på min ena axel och väser lite. Jag klappar till henne ibland, men hon gör sig påmind ändå. Hon när det där lilla unset av tvivel som jag, mitt i min eufori, ändå kan känna av.

Jag är ingen lagommänniska. Har aldrig nöjt mig med lagom. Jag vill tro att jag kan få ut precis vad jag vill av det här livet och att det bara är jag själv som sätter gränser och begränsningar.

Jag känner hur skrattet bubblar i bröstet på mig nu. Men klumpen i magen är kvar. Märklig känsla. Sådana kontraster. Snälla sig att det här kommer funka. Jag behöver höra det.

Som en boxare innan match känner jag mig som. Laddad, men skitnervös.

Bollen är i rullning...

2009-09-11T23:34:00.000-07:00

Vaknade en morgon. Och bestämde mig. Det känns euforiskt och läskigt. Måste testa. Måste våga. Åren av funderande, ältande och tummande på en dröm är över. Nu är det bra. Nu ska jag starta eget. Banne mig.

I flera år har jag slitit som en hund. Jobbat röven av mig. För någon annan. Aldrig en klapp i ryggen. Aldrig ett "fan vad bra". Nu ska jag slita för min egen skull. Och klappa mig själv på axeln.

Inom loppet av några timmar så hade jag tagit kontakt med ett företag som hjälper individer som vill starta eget. Jag hittade en potentiell lokal. Jag vandrade runt bland småbutikerna i området och frågade om kundflöde och läget.

Jag skrev en beskrivning av affärsidén och en lång lista på potentiella leverantörer. Jag tog kontakt med Svenskt Näringsliv och banken. Nu återstår beskrivning av budget och väntad vinst. Och pengar.

Läskigt. Medveten om allt jobb. De långa dagarna. Maken är med på banan. Resten får lösa sig eftersom.

Ont, ont, ont...

2009-09-10T22:27:00.000-07:00

6- åringen fick öroninflammation i natt. Feber, ont och klet rinnande ur örat. Det enda han kan tänka på nu är att han missar fotograferingen i skolan.

Sverige måste vara belägrat av influensahysetiska människor nu för det tog evigheter innan jag kom fram till sjukvårdsupplysningen. Undra just hur det känns för dem måste vänta länge och har något betydligt värre att fråga om?

Fan varför kan det inte bara vara enkelt..?

2009-09-10T07:43:00.001-07:00

I flera år har jag nu funderat, drömt och vägt för och emot. Funderat lite till. Kollat runt. Och lagt ner. Haft planer som gjort att jag inte kunnat sova. Funderat ännu mer. Och lagt ner.

Jag vill öppna en egen butik. Inredning. Men klumpen i magen gör att jag inte vågar. Ser hur småbutikerna öppnar och stänger igen inom loppet av ett år. Funderar på vad de gör för fel och varför det inte går runt. Om de säljer fel grejer, är för dyra eller helt enkelt ger upp för lätt.

Jag tror jag vet svaret. Men vågar inte riktigt andas om det. Vågar inte lita på att jag kanske har rätt. Att de säljer skit och att ingen vuxen vill betala för nallebjörnar och tingeltangel. Iallafall inte i en sån stor utsträckning så att man kan försörja sig på att sälja krafs och nallebjörnar.

Jag är rädd för att min smak, det jag skulle vilja sälja, är lite för smalt. Kanske faller många i smaken, men inte tilräckligt många. Jag vill inte sälja skräp till de stora massan. Saker som jag inte kan stå för att jag har köpt in.

Så hur fan ska jag göra? Hur ska jag våga satsa med tanke på att jag tvekar så? Det enda facit jag egentligen har är att de inredningsbutiker som öppnat här i stan under de senaste åren, alla har fått slå igen. Den enda butik som verkar stå stadigt i myllan har sålt samma saker sen jag flyttade hit för nio år sedan. Hur jävla tråkigt är inte det då?

Jag menar inte att jag ska sälja hutlöst dyra grejer. Mer saker med charm och personlighet. Sånt som inte hamnar i krafskategorin.

Hur fan vågar folk öppna eget idag? Fattar inte...

Ryan Air- prutt på er!

2009-09-08T06:14:00.001-07:00

Något jag inte gillar är känslan av att ha blivit lurad. Ripped off. Dragen vid näsan och skrattad åt. Jag och min man ska åka till Paris. I slutet av September. För att möta upp goda vänner från USA. Jag har aldrig känt mig direkt lockad av Paris. Aldrig hyst en längtan efter att åka dit. Aldrig varit där.

Men nu är amerikanerna där i jobbet så vi tänkte "what the hell- let's go". SAS var inte att tänka på. Över 6000 spänn enbart för flyget. För två dagar liksom. Hotell ovanpå detta. Hutlöst tänkte vi. No way. Började kolla på andra bolag. Fastnade för Ryan Air. Som bara luras och bedrar inser jag nu.

Lockar och lirkar och sen slår de en i huvudet med det slutgiltiga priset. Visst ingångspriset är ju bra. Billigt. Det tycker vi om. Problemet är att de sen tar betalt för allt. Skatt, bränsletillägg, incheckning via webben, om jag vill vara bland de första att stiga på planet, ett sms som bekräftar att min incheckning är genomförd, antal väskor osv. Har säkert glömt något.

Poängen är att det inte alls blir särskilt billigt att flyga. Det blir ju billigare än SAS, men inte är det billigt. Nu hotar dessutom Ryan Air med att man inom en snart framtid kommer att få stå upp under resan. Fastspänd som i en jävla berg- och- dalbana. Bara för att de ska kunna klämma in ännu fler idioter som tror att de flyger billigt. Bull shit!

Grönt ljus... nästan...

2009-09-03T23:56:00.000-07:00

Att sitta på hudavdelningen på ett sjukhus är märkligt. Där tapetserar de väggarna med bilder på cancertumörer, inte tavlor med blommor eller lekande barn. Tumörer. Det var lite läskigt. Började tycka synd om mig själv där jag satt. Grät nästan lite. Snörvlade kan man säga. Mycket märklig känsla när jag tänkte på alla männiakor som suttit där i soffan och sen fått världens sämsta svar av läkaren: Du har cancer.

Min pappa har som sagt cancer. Han vill inte prata om det. Han tycker det är jobbigt tror jag. Det går liksom inte att fråga honom om nått för han blir alldeles stel och besvärad. Så nu har jag läst på pappa. Om skivepitel cancer. Så att du vet.

Ok. Att klä av sig för en total främling känns alltid sådär. Även denna gång. Även om hon typ hetter Tanya, var yngre än mig och hade stripigt hår. Alltså ingen snygging. Ingen George Cloony. Vilket jag upplevt en gång. Jesus. Det var det pinsammaste ögonblicket i mitt liv. Glöm sex första gången. Mötet med George var sjutusen resor värre. Rodnaden på halsen. Torr i hyn. Gråvita trosor och maskaran rinnande efter oro och magont. Pinsamt var bara förnamnet.

Hur som helst. Mina prickar. Var fina. Runda och perfekta. Det sa hon. Tanya. Men. Jag hade en prick. Som var lite konstig. Mitt på låret, strax under ena skinkan. Liten som en prick från en blyertspenna. Har jag aldrig sett själv. Och nu ska jag tydligen hålla koll på den. Om den förändras. Eller blir större. Hur ska det gå till? En pytteprick som nästan sitter under skinkan. Min man har stirrat sönder ögonen nu. För att memorera pricken. Och komma ihåg hur den såg ut. Först. Om jag skulle vakna med en brun apelsin på låret en morgon liksom. Fast... det lär man kanske märka.

Men herregud... vad gör jag för fel?

2009-09-03T02:14:00.000-07:00

Vad gäller detta med barn så känner jag mig ganska ofta som en riktig nybörjare. Jag tycker att varje ålder har sin egen charm när det gäller mina ungar. Men jag inser mer och mer att varje ålder och för den delen varje ny dag, har sina hinder som ska överkommas.

Det är ett evigt lirkande, förhandlande, tröstande, förklarande, medlande och ibland även hotande. Jag är helt slut vissa dagar. Ligger i sängen på natten och går igenom dagen i huvudet och inser att jag nog inte har så många föräldrapoäng. Att jag nog är rätt värdelös. Att jag har dåligt tålamod, för lite ork och alldeles för lite "käckhet" i mig.

Varje morgon så känns det som att vakna och hela livet bakåt är som ett blankt papper. Raderat. Vitt och fint. Utan minnen och utan referenser. Det som jag gjorde igår funkar inte alls idag.

Rutinerna och reglerna som jag skapat sen länge är bara skit i min 6- årings ögon. Han är sur. Han är butter. Han har tappat bort båda sina öron och han säger emot. Om allt. Vad det än gäller. Hela tiden. Som en ren reflex. Är det mig det är fel på? Gör jag något fel? Gör jag kanske allt fel? Hela min existens kanske är ett stort jävla ABER.

Exakt elva sekunder är han go och trevlig på morgonen. Sen inser han vart han befinner sig. Vem som sitter mitt emot vid köksbordet. Vem som faktiskt kör till skolan. Och det är då det slår honom verkar det som, vilkan jävla nitlott han dragit i det här livet. För alla är puckade, fattar ingenting, är dumma och tröga. Maten är äcklig, han får inte äta glass till kvällsmat, han fårt inte vara ute till 23 på kvällarna, han får inte titta på skitbarnprogrammen på tv och han får inte gå till en kompis efter kl 19.

Jag har en sexåring som suckar, surar och stönar sig igenom sina dagar. Han är irriterad, sliter saker från sin syster och talar till alla med gnällig och irriterad röst. Ser verkligen fram emot att husera en finnig, pubertal 15- åring. Verkligen.

Om konstiga prickar och sånt...

2009-09-02T08:13:00.000-07:00

I morgon ska jag till läkaren. Hudläkaren. Och kolla födelsemärken och andra diffusa märken. Inte för att jag ser ut som vårtmannen, men jag vill kolla ändå. För säkerhets skull.

Min pappa har nämligen hudcancer. Och jag har funderat på detta länge nu. Att man borde kolla. Alla prickar. Inte utan att det känns lite nervöst. Måste klä av mig kläderna och stå där som Stig Helmer i vita, urtvättade och sladdriga kalsonger: Jag kan flyga, jag är inte rädd.

Och tänk om hon hittar nått konstigt? Så att de måste karva i mig. Gillar inte sånt. När främlingar karvar i mig. Spelar ingen roll att de är läkare och jättesnälla.